Om formuleringar, omformuleringar och sär skrivningar

En härlig vinter morgon! Jule ljusens skimmer skänker glädje. Ute sjunger en röd stjärt och inne spelar jag mun spel.

Röd stjärt? Urk! En tomte som springer omkring naken, sjungande  med skållad bak? Eller en oskyldigt kvittrande fågel? I Skåne finns en hel del bisarra figurer, förvisso, men det handlar om en pippi här, inte en dårpippi.

Särskrivningar är ett gissel. De finns överallt, och de kan många gånger vara komiska – men oftast är de bara irriterande. Jag är svensk lärare, enligt många, men jag anar att dessa många menar svensklärare. Jag känner en brunhårig sjukgymnast, inte en brun hårig sjuk gymnast.

I affärer, i tidningar, i reklamen, på mjölkförpackningar…Särskrivningar!

Häromdagen brast det för mig. En cykel skulle inhandlas. Begagnad, givetvis. Jag är en snål jåp. Till Blocket! Där fanns gott om annonser: ”Herr Cykel, orginal”, ”Herr Cykel med refleks”, ”Herr Cykel, oandvänd”, ”Herr Cykel, med paket hållare”. Och så vidare. Särskrivningar, stavfel, fel, fel, FEL! I blint raseri lyfte jag luren för att ringa angående Herr Cykel och höra hur det var ställt med Fru Cykel. Signaler fick fram, jag laddade upp med alla hån fulla kommentarer och av snoppande repliker jag kunde komma på i mitt ilskna tillstånd. En lur lyftes och en späd kvinnoröst hördes: ”Hello, it´s mrs Lance Armstrong”.

Sens moral: Det är bättre att vara en Herr Cykel än en humor befriad språk domare.

En baktanke

RESTIPS! Eller CanaDA? CanaNJET!

Etymologi är ett härligt svårt ord. Enkelt uttryckt handlar detta om ords ursprung. Till viss del handlar dagens text om detta. Men bara till viss del.

 

VISS DEL

År 1812 bestämde sig den då 27-årige Marcel Ours sig för att lämna sitt trygga hem i Quebec, Canada, för att söka sig västerut. Guld hägrade, och med denna gyllene metall och solsken i blick gav han sig iväg. Det blev en vådlig och strapatsrik resa, och den höll på att få ett mycket olyckligt slut.

Vid en liten bäck i en evig skog slog sig Marcel ner för att vila. Då hördes ett knakande från ett av många buskage. ”Brume e li brume, qu-est ce que cést, pour quoi une capeau nouvelle, mon frere Pei lé jeuns?” (ungefär: Brumelibrum, vem lufsa där?), utropade Marcel. En hund? Nej, ett fasansfullt monster vrålar ut ur det gröna. Marcel stirrade sitt öde i ögonen, ödet ställde sig på bakbenen – och ridå. Förråande våld=censur!

Marcel vaknar i ett vitt ljus. Gips, bandage, plåster – you name it. Ett sant paket. Man hade funnit honom, tillknycklad och trasig värre vid en bäck i den eviga skogen. Vid liv, men inte mycket mer än så. Vid frågan om vad som hänt honom svarade han – på engelska ty detta språk behärskade han hjälpligt och frågan hade yttrats på detta tungomål: ”A f-cking, big b-astard bear!”. Fast har man vare sig tänder eller käft kvar blir ordalydelsen inte riktigt så poetisk, utan fastmer ett gurgelväsande ljud: ”Grizzly!”.

 

Och så fick ursus horribilis, den skräckinjagande björnen, sitt namn.

Så. Nu är Viss del slut. Över till restipset.

RESTIPS

1. Undvik Canada.

2. Om du ändå är en envis kanadafantast, och framhärdar i ditt beslut att åka, betänk följande. Grizzlybjörnar är högerlabbade. De jabbar med vänstran, klipper till med högran. Med denna vetskap kan du ducka när högerkroken kommer farande, och kontra med en elegant karatespark eller något annat juste tjuvnyp.  Men tänk om, verkligen tänk om!, du möter en vänsterhänt rackare? En som vänsterjabbar  – och fullföljer med samma ram, labb, hand eller vad man nu säger? Vad gör du då? Va? 

Good luck!

Varför?

”Varför”, frågade min stora läskrets mig alldeles nyss, ”har du inte skrivit i din blogg på sistone?”

Jag svarade personen med det föga talande ordet ”tidsbrist”. Klen ursäkt, jag vet.

Jag önskar att mitt skrivande vore en handväska, alltså en damhandväska. Allt finns däri. Bara öppna – och voilá!

Häromdagen behövde jag en penna, och jag stod och väntade på bussen. En önskan om att få låna en penna framfördes till en annan bussåkare in spe. Hon hade penna. Pennor. Alla möjliga och omöjliga sorter. Till och med tippex, om hon skulle behöva dra ett streck över saker och ting.

”Ni kvinnor verkar ha allt i era väskor”, sa jag. ”Jäpp”, tillstod hon. ”Men en soffgrupp har du i alla fall inte i den”, skämtade jag småkäckt.

Det hade hon. Men den innehöll bara en fåtölj.

Håhåjaja. Jag är igång igen. På ont och gott.

Vintern har rasat…

…och jag har vaknat. Ryktena om min bloggdöd var betydligt överdrivna. Det rörde sig fastmer om en djup koma.

Jag känner nu min lyriska ådra pulsera och vill härmed inleda våren med en dikt som handlar om min blogg under det senaste halvåret.

Dikten heter Tystnad eller Leer Stelle och den lämpar sig föga för högläsning.

Tystnad (Leer Stelle)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var den, det. Tack för idag. Ses!

Syltning, saftning och syftning. Och Alzheimers.

I Dagens eko presenterades en intressant nyhet i morse: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Så här löd slutklämmen: ”Detta visar undersökningar på män gjorda i Uppsala”. Frågan är hur männen kan veta att de är gjorda i Uppsala. Är man så mån om sitt ursprung att man till och med vill veta var pappa och mamma gjorde det man gör för att barn ska bli till? Fascinerande.

I Dagens eko presenterades en intressant nyhet i morse: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Finns det kaffe i huset?

På tal om ingenting särskilt: I Dagens eko presenterades en nyhet som var rätt intressant: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Heja Arsenal! 

(OBS: Ovanstående är ett tragiskt exempel på obehaglig, sjuk humor)

(OBS: Det jag har skrivit ovan är exempel på någon tragisk form av obotligt dum humor)’

Jag hörde en intressant nyhet på radion, Dagens eko, nu i morse. Om Alzheimers.

Homeros och tralallallallala (och stilfigurer!)

Jag vill med en gång säga följande: ”Följande”. Så. Dagens text handlar om minnet och lallande. För att göra den extra intressant har jag lagt in lite språkliga grepp. Tillgodohåll!

 

Homeros kunde det där med minnesteknik. Legenden gör gällande att denne mästarepiker kunde sina verk utan- och innantill. Tack vare den mjuka hexametern och de olika formlerna och stående epiteten, skulle vissa vilja tillägga. Men vissa skulle då inte vara varse (nota bene allitterationerna!) att detta hjälper föga då hundratals sidor ska pangas in.

Det sägs att Homeros var blind, vilket förstärker det fantastiska i hans memoreringstalang. Å andra sidan är det tveksamt om han kunde rubbet; ingen spelade in hans framträdanden och det finns ingen nu levande som träffat honom. Han levde ju för mer än 2700 år sedan, och så gammal blir man bara om man råkar vara nära släkt med Abraham och hans kumpaner (någorlunda lärd allusion!)

Vem klarar något liknande idag? Kanske någon supershakespeareuttolkare eller någon exegetraket, som strör bibelord kring sig som en bonde sår sin åker (liknelse!), men inte direkt gemene man.

Nu kunde säkert inte gemene man - antagligen inte ens versale (ordlek!) – lära sig så mycket rabblande, men något säger mig att både gemene och versale man var bättre förr. Idag är utantillandet en bortglömd konst. Dikter, psalmer, sånger…I överflödets textflod (metafor!) har mången rad gått förlorad.

Ändå lyckas vi ofta sjunga med i sånger eller viska med i böner vid något sällsynt och påtvingat kyrkobesök. Och detta beror på vår förmåga att fylla ut, att lalla med. Ofta med nonsensord eller dito. Ibland hjälper artister och kompositörer oss på traven: Roxette nannar ”nananannananananananananananananananananan- she´s got the look”. Ledin trallar ”gillalalalalallalala läget”. Springsteen shanananar titt som tätt.

(Lali betyder faktiskt ”lallande” eller ”tal” på grekiska. Tungomålstalande – ni vet sådant som extatiska religionsutövare kan falla in i – heter glossolali. Är det kanske något gudomligt som fyller Gessle, Ledin och Springsteen? Eller fördenskull den som sjunger med eller fyller ut med nanananana,lalalala,shanananana?)

Lalalala, nananana, shananana i all ära. Värst är väl ändå didididi-andet? Jag känner personer som alltid får in ett diaboliskt ”di” i sånger: Diggilodiggidi, didididididi; Min älskling, dididididididididididididi; Oh Mandi, didididididididi; Obladididididididididi.

Mycket var bättre förr, inte minst det mänskliga minnet (massor av allitterationer!). Eller som det heter i sången: Yesterdi.

Sångtvång

Jag åker buss. Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö…

Visst, vägen är den samma och sätena är lika mollframkallande som en regnig februaridag. Ändå är busseriet helt ok. Tid till kontemplation, arbete, läsning, allmänt slappande.

Vissa problem vidlåder emellertid de nyss nämnda företeelserna.

1. Allmänt slappande. När jag halvsover sött så lutar jag benen mot framförvarande säten. Ett par gånger har detta medfört att mina ben också börjat sova sött. Effekten med mina sovande ben är komisk för omgivningen, mindre festlig för mig. Att pladaskfalla är inte kul, helt enkelt.

2. Arbete. Hur roligt är det att arbeta när man just har arbetat eller just ska arbeta en 8, 9, 10 timmar?

3. Kontemplation. Vem orkar med sånt?

4. Läsning. Äh. Åksjuka.

Återstår gör då en sysselsättning som inte nämnts hittills. Ipod. Musik rakt in i örat, in i hjärnan, blodomloppet, fötterna, själen. Viva la musica! På sistone har jag haft Frank Sinatra, Freddie Mercury, John Lennon, Johnny Rotten med flera som medpassagerare. Bra grabbar. Bra döda grabbar till och med, bortsett från Rotten.

Tyvärr är inte detta helt problemfritt heller. ”Don´t stop me now” med Queen är i princip omöjlig att inte sjunga med i, ”Come fly with me” framtvingar croonern inom mig och ”Burning Love” med Elvis har en sådan hysterisk basgång att det är ofrånkomligt att man börjar dansstudsa. Nu får jag alltså bekämpa ett sång- och danstvång som sjuder i mig. Hur skulle det se ut om jag började spela luftsaxofon till ”I get a kick out of you” eller slängde mig raklång och försökte frammana allsång till ”God save the queen”? I bussen, alltså? På gatan är det naturligtvis i sin ordning.

Jag åker buss. Tills jag blir avslängd. Musik är en ohejdbar kraft.

Bruce, Zlatan och Moberg

Intertexter? Vad är det? Jo, det är texter som på något samspelar med varandra. Det har absolut ingenting att göra med att Zlatan skulle ha skrivit en bok, om nu någon  mot förmodan skulle tro det. (Rubrikens Zlatan kan därmed sägas vara avklarad.)

Moberg, den gode Vilhelm, författade sina mästerliga epos om Karl-Oskar, Kristina et al. Om umbäranden, elände, ännu mer elände, en del umbäranden och indianer, en massa eländiga umbäranden samt drömmar om ett bättre liv. Det tog mer än 1000 sidor att berätta detta. Fantastiska sidor, allihopa!

På ett fåtal minuter presenterar Springsteen liknande öden i en av hans många mästerliga trudelutter, This Hard Land.. This Hard Land+Utvandrarna=Intertexter. De samspelar med varandra, och på något sätt berikar detta min upplevelse av de enskilda verken. Så känns det i alla fall.  

Lyssna nu på Bruce, gå sedan till biblioteket och låna mobergarna. Visst har jag rätt?

http://www.youtube.com/watch?v=WSK137JjbRc

Konsten att göra Gud arg…

…den är vi människor bra på.

1. Vi käkar fel frukt, ett kunskapsäpple= Ut ur paradiset.

2. Vi tar inte lärdom och lyssnar illa= Ösregn, jorden dränks

3. Vi bygger torn upp till himlen= Språksplittring, kommunikationsproblem (slutBABELat)

4. Vi låter CERN försöka återskapa Big Bang-processen=?

Jämför fruktätande med Big Bang-leken – vad borde rimligtvis göra Gud argast? Alltså: Finns Gud, så straffar han oss så in i helvete. Eller så gör han (hon, den, det) något vettigare. Som bloggande, exempelvis.

Nu ska jag äta äpple. Sann kärnkraft.

Vad en låssmed säger till sin livskamrat (Misslyckad ordvits!)

”Jag kofotar dig”