Kineser + ironi = Inte sant

Kineser är korkade. Det insåg jag igår.

Min systerdotter hade kalas och uppslutningen var god. Jag och mina barn, Lovisa (21) och Robert (19) (det är deras ålder i parenteserna; de är alltså inte döpta (21) och (19)) , åkte till Lerberget, utanför Höganäs, där min syster Cecilia med familj bor. Och vi var på gott humör. Bilturen var fylld av ordvitsar, rå humor och dito jargong. Vi är rätt lika varandra när det gäller språk och lek. Jag tycker lite synd om dem, men det är en annan historia.

Hopp i handlingen:  Ett exotiskt inslag på kalaset utgjordes av två 18-åriga kinesesiskor, studenter på besök. Mitt möte med dem gick fel, och det med en gång. Sedan förvärrades kommunikationen allt eftersom. Här följer en rapport.

15.45 Kineser anländer tillsammans med två blonda höganästjejer. Jag hälsar med denna formulering: Hello. My name is Marten and I am Cecilias baby…Men ordet ”brother” försvann, för jag fick en plötslig hostattack.

15.46 So you four are from China? Detta skämt uppskattas av de två höganästjejerna; två kinesiskor tittar frågande på varandra.

15.47 I heard  you are from the little tiny city Shanghai? Två allt större kinesiska frågetecken. Det ena frågetecknet rätar ut sig, vänder blicken mot mig och säger med ett förklarande leende: Only on map. It´s much bigger in reality.

15.48 Nu inser jag att jag har problem, men kan inte låta bli att fullfölja: I have read that there are 22 million people in Shanghai. Not at the moment, I mean, now when you are here there must be only 21.999.998. Off course. Kinesiskorna ser olyckliga ut.

15.50 Mina barn tar över konversationen, och jag släntrar bort till en icke-kinesisk grupp.

Bloggande är vanligt också i Kina. Jag är nästan säker på att två stycken inom kort kommer att inledas med två meningar:  ”Svenskar är korkade. Det insåg jag igår”.  På kinesiska, inte på svenska. Givetvis.

Publicerad i:  on februari 7, 2010 at 10:26 f m Kommentera

Förrätt och oförrätt

Rubriken ovan är en så kallad ordlek. Jättekul! Ordlekar är ett så kallat stilistiskt verkningsmedel, ett trick som kan förfylla texter av alla de slag. Jättebra! Nedanstående utläggning är jag så kallat så kallad att ge dig, trogne läsare. Jättevarsågod!

STILISTISKA VERKNINGSMEDEL

Här är ett antal så kallade (satan vad jag upprepar denna formulering) stilistiska verkningsmedel, det vill säga olika knep att smycka språket på. Använd gärna dessa medel – men med måtta. För mycket skämmer allt. Eller hur?

Bildspråk

Något av det allra viktigaste för en skribent är att konkretisera, att åskådliggöra, att visualisera (synonymer, eller hur?). Detta för att läsaren skall få se det som sker för sin inre syn. De bilder man som skribent då vill visa upp för läsaren är tänkta att förstärka och förklara olika resonemang. Och då är det synnerligen klokt för författaren att hämta sina bilder från områden som är bekanta för de flesta, exempelvis från naturen, idrotten, trafiken, hemmet och hushållet, byggnadskonsten, kriget och människokroppen. Här är några exempel på bildspråk. Men undvik stela bilder…(sådana som använts i alla tider).

Liknelsen: En liknelse är för handen då man tar ett led och lägger in ettdera av orden ”som”, ”likt” eller ”såsom” före det led man vill likna något vid. Ex: Min älskling du är som en ros, […] Ja, som den ljuvaste musik, min älskade, du är.

Metaforen: Metaforen är en liknelse där man helt sonika struntat i konjunktionen ”som”. Ex: Nu hade rosen lämnat honom. Men det fanns gott om andra rosor i staden. Eller: Nu är det storm i riksdagen.

Allegori: En allegori är en berättelse uppbyggd av delar som alla motsvarar någon del i verkligheten. (Ett par texter som kan nämnas är Olof von Dalins Sagan om hästen eller Stiernhielms Hercules. Båda dessa är typiska allegorier.) Ex: Vårt land är som en gammal Volvo 245, som körts slut av vårdslösa ägare. Dess starka motor, stiliga kaross och rena linjer har nästan förlorats. En besiktning skulle närapå ge körförbud. Men nu har en samling goda mekaniker och sanna bilälskare tagit över. Vi skall sköta bilen noga.

Metonymi: Ordet ”metonymi” betyder ordbyte. Hur många är inte de som säger att de älskar Evert Taube, då de egentligen åsyftar hans musik? Ex: Låt oss slippa ett nytt Sachsenhausen! Eller: Rosenbad har fått allt om bakfoten.

Synekdoke: Synekdoken påminner om metonymin, men här gäller det att en del får stå för helheten. Ex: Välkommen under mitt tak! (Här står ju delen taket för hela bostaden.)

Ordvändningar och ordlekar

Ett annat effektivt hjälpmedel är olika typer av vändningar och ordlekar. Dessa är ofta fyndiga, underhållande eller kanske till och med roliga. Och vem vill inte ha roligt?

Ironi: Ironi är det att säga en sak, men mena motsatsen. (Finns det risk för missförstånd? Avstå gärna från ironin!) Ex: Sverige förlorade med 17-2 mot Finland i årets första landskamp. Detta trots att Finland hade sitt damlag. Bra jobbat, Sverige!

Eufemism: En förskönande omskrivning sitter aldrig fel. Uttrycket ”naturdoft” är nog att likna vid en eufemism för skitstank. Med lite tur kan man som talare få en mindre lyckad företeelse att framstå som en succé. Det finns de som menar att korståg var en eufemism för ett försök att dölja besinningslösa folkmord.

Hyperbol: Då vi överdriver är det hyperboler vi använder, i alla fall om det är medvetna överdrifter. Ex: När jag öppnar årets första julmust lovprisar jag Gud för denna hans mest fulländade skapelse!

Litotes: Motsatsen till hyperbolen är litotesen. En annan term är ”understatement”, men vem behöver slika anglicismer? Ex: Då jag högg mig i låret med yxan sved det till en smula. Förresten. Stämmer det att norrlänningar är glada för litoteser? Dä bar´å åk…

Antites: Antites betyder enkelt uttryckt motsats. Man sätter således två begrepp mot varandra. I argumenterande texter är antitesen av godo. Detta beror antagligen på att vi människor gillar att tänka i termer av ont och gott, svart och vitt, liv och död o s v. Ex: Våra argument är skarpa som lejonets tänder. Era är slöa som sengångarens matsmältning. Ett annat exempel: Min och min medtävlares argument skiljer sig inte åt så hemskt mycket. Mina är bättre på många sätt, och hans är sämre på lika många.

Oxymoron: Är du fulsnygg? Ja, då är du en oxymoron. Ordet härstammar från grekiskan och betyder – rakt översatt – klokdum. Man sätter samman två ord som inte alls passar ihop. Vips – så har man uppenbarat en tidigare okänd sanning.

Paralepsis: Jag tänker inte nämna något om denna figur, paralepsis, förutom att den innebär att säga att man inte skall nämna något för att därefter i samma andetag göra det! Kul figur, eller hur?

Kiasm: Ordet kiasm tar sitt ursprung i grekiskans ord för bokstaven x. Man använder sig i en sats av två begrepp som man därpå spegelvänder. Ett bra exempel är John F Kennedys ”ask not what your country can do for you – ask what you can do for your country.”

Upprepningar

I alla typer av sammanhang där man har glädje av kunskaper i språket, inte minst i argumentation, är upprepningen ett ytterst finurligt instrument. För en läsare är det svårt att värja sig mot ett budskap eller en fras som taktfast trummas in.

Anafor: Om man upprepar samma ord eller fras i början av flera satser är det en anafor. Martin Luther Kings berömda ”I have dream” är exempel härpå. Ett annat ex: Vi måste välja ett nytt, gott liv! Vi måste välja ett bättre alternativ! Vi måste välja en kurs i svenska!

Epifor: Där anaforen är upprepningar i början av satser är epiforen samma sak men i slutet av satser. Ex: Räntorna faller, men de styrande begär att jag skall vara glad. Arbetsmarknaden har inga arbeten till mig, men de styrande begär att jag skall vara glad. Och alla har sina fallskärmar. Jag bara faller, men de styrande begär att jag skall vara glad!

Synonymer: Som sagt var: Upprepningar är aldrig fel. Den mest klassiska typen av upprepning är kanske synonymen. I synonymin staplar man ord med (i princip) samma innebörd på varandra. Ex: Han har kilat runt hörnet, uppsökt de sälla jaktmarkerna, lagt skorna på hyllan, tagit ner skylten. Ja, han har verkligen dött.

Stegring: En form av upprepning är stegringen. För att visa på känslomässigt engagemang är det inte fel att öka intensiteten och kraften i ett påstående – mot klimax (som är det egentliga uttrycket för stegringen, för övrigt). Ex: Du, jag, vi, hela mänskligheten. De som levt före oss och de som kommer efter. Ja, för oss alla är det helt klart att Pampers är den rätta blöjan.

Allitteration: Det är kanske tveksamt om allitterationen (då ord efter varandra börjar på samma bokstäver) är en retorisk figur, men den fungerar genom sin upprepande karaktär som något för lyssnaren att hänga upp eventuella budskap och liknande på. Ex: Straffa stränga strutsar! Bränn Brynolfs breda brygga! Var väldigt varsam vid våra vattendrag!

Övrigt

Evidentia: Aha! En sann retorisk klassiker. Man kan översätta denna figur med ”åskådlighet”. Detta innebär att skribenten uppenbarar något för läsaren, t ex genom detaljerade beskrivningar av en händelse, en plats eller en person. Allt i syfte att få läsaren att känna sig som vore han ett ögonvittne. Här gäller det sålunda att kittla alla möjliga sinnen. Ex: Du känner stanken. Det är i det närmaste outhärdligt. På golvet ser du tonvis av tidningar, som gulnat med åren. Spindelväven hänger från väggar och tak, och den lägger sig som tunn bomull över ditt hår, när du trevar dig fram i det dunkla ljuset. Mattorna har inte sett dammpiskan på länge. Din näsa kliar. Det trippande ljudet av råttfot gnager i ditt öra. Och i hörnet ligger mormor. Då är det dags att ta kontakt med oss på Resebolaget Flyg Bort. För vem orkar ta hand om ett sånt elände?

Sentens: Olika ordstäv och talesätt är alltid användbara. De fastslår eviga sanningar, och de passar i de flesta sammanhang. Ex: Liten tuva stjälper ofta stort lass. Frågan är om inte de obetalda taxiräkningarna kommer att fälla kommunrådet.

Allusion: Att alludera på kända personers yttranden eller på för alla bekanta texter eller händelser är ett gott knep. Det visar på respekt för åhörarens skarpsinne och allmänbildning. Ex: Vi är många som samlats här idag. Tyvärr har jag vare sig fiskar eller bröd med mig, men själslig spis …Eller: Jag kom, jag såg, jag seglade. Havet har alltid lockat…

Jaha. Detta var ett litet urval av tips för den som vill smycka sina skrifter. En sak till: De fungerar bra även i tal, naturligtvis.

Lycka till!

Publicerad i:  on januari 8, 2010 at 3:15 e m Kommentera

Om formuleringar, omformuleringar och sär skrivningar

En härlig vinter morgon! Jule ljusens skimmer skänker glädje. Ute sjunger en röd stjärt och inne spelar jag mun spel.

Röd stjärt? Urk! En tomte som springer omkring naken, sjungande  med skållad bak? Eller en oskyldigt kvittrande fågel? I Skåne finns en hel del bisarra figurer, förvisso, men det handlar om en pippi här, inte en dårpippi.

Särskrivningar är ett gissel. De finns överallt, och de kan många gånger vara komiska – men oftast är de bara irriterande. Jag är svensk lärare, enligt många, men jag anar att dessa många menar svensklärare. Jag känner en brunhårig sjukgymnast, inte en brun hårig sjuk gymnast.

I affärer, i tidningar, i reklamen, på mjölkförpackningar…Särskrivningar!

Häromdagen brast det för mig. En cykel skulle inhandlas. Begagnad, givetvis. Jag är en snål jåp. Till Blocket! Där fanns gott om annonser: ”Herr Cykel, orginal”, ”Herr Cykel med refleks”, ”Herr Cykel, oandvänd”, ”Herr Cykel, med paket hållare”. Och så vidare. Särskrivningar, stavfel, fel, fel, FEL! I blint raseri lyfte jag luren för att ringa angående Herr Cykel och höra hur det var ställt med Fru Cykel. Signaler fick fram, jag laddade upp med alla hån fulla kommentarer och av snoppande repliker jag kunde komma på i mitt ilskna tillstånd. En lur lyftes och en späd kvinnoröst hördes: ”Hello, it´s mrs Lance Armstrong”.

Sens moral: Det är bättre att vara en Herr Cykel än en humor befriad språk domare.

En baktanke

Publicerad i:  on december 20, 2009 at 10:28 f m Kommentera

RESTIPS! Eller CanaDA? CanaNJET!

Etymologi är ett härligt svårt ord. Enkelt uttryckt handlar detta om ords ursprung. Till viss del handlar dagens text om detta. Men bara till viss del.

 

VISS DEL

År 1812 bestämde sig den då 27-årige Marcel Ours sig för att lämna sitt trygga hem i Quebec, Canada, för att söka sig västerut. Guld hägrade, och med denna gyllene metall och solsken i blick gav han sig iväg. Det blev en vådlig och strapatsrik resa, och den höll på att få ett mycket olyckligt slut.

Vid en liten bäck i en evig skog slog sig Marcel ner för att vila. Då hördes ett knakande från ett av många buskage. ”Brume e li brume, qu-est ce que cést, pour quoi une capeau nouvelle, mon frere Pei lé jeuns?” (ungefär: Brumelibrum, vem lufsa där?), utropade Marcel. En hund? Nej, ett fasansfullt monster vrålar ut ur det gröna. Marcel stirrade sitt öde i ögonen, ödet ställde sig på bakbenen – och ridå. Förråande våld=censur!

Marcel vaknar i ett vitt ljus. Gips, bandage, plåster – you name it. Ett sant paket. Man hade funnit honom, tillknycklad och trasig värre vid en bäck i den eviga skogen. Vid liv, men inte mycket mer än så. Vid frågan om vad som hänt honom svarade han – på engelska ty detta språk behärskade han hjälpligt och frågan hade yttrats på detta tungomål: ”A f-cking, big b-astard bear!”. Fast har man vare sig tänder eller käft kvar blir ordalydelsen inte riktigt så poetisk, utan fastmer ett gurgelväsande ljud: ”Grizzly!”.

 

Och så fick ursus horribilis, den skräckinjagande björnen, sitt namn.

Så. Nu är Viss del slut. Över till restipset.

RESTIPS

1. Undvik Canada.

2. Om du ändå är en envis kanadafantast, och framhärdar i ditt beslut att åka, betänk följande. Grizzlybjörnar är högerlabbade. De jabbar med vänstran, klipper till med högran. Med denna vetskap kan du ducka när högerkroken kommer farande, och kontra med en elegant karatespark eller något annat juste tjuvnyp.  Men tänk om, verkligen tänk om!, du möter en vänsterhänt rackare? En som vänsterjabbar  – och fullföljer med samma ram, labb, hand eller vad man nu säger? Vad gör du då? Va? 

Good luck!

Publicerad i:  on augusti 28, 2009 at 6:53 f m Kommentera

Varför?

”Varför”, frågade min stora läskrets mig alldeles nyss, ”har du inte skrivit i din blogg på sistone?”

Jag svarade personen med det föga talande ordet ”tidsbrist”. Klen ursäkt, jag vet.

Jag önskar att mitt skrivande vore en handväska, alltså en damhandväska. Allt finns däri. Bara öppna – och voilá!

Häromdagen behövde jag en penna, och jag stod och väntade på bussen. En önskan om att få låna en penna framfördes till en annan bussåkare in spe. Hon hade penna. Pennor. Alla möjliga och omöjliga sorter. Till och med tippex, om hon skulle behöva dra ett streck över saker och ting.

”Ni kvinnor verkar ha allt i era väskor”, sa jag. ”Jäpp”, tillstod hon. ”Men en soffgrupp har du i alla fall inte i den”, skämtade jag småkäckt.

Det hade hon. Men den innehöll bara en fåtölj.

Håhåjaja. Jag är igång igen. På ont och gott. :-)

Publicerad i:  on augusti 5, 2009 at 11:57 f m Kommentarer (1)

Vintern har rasat…

…och jag har vaknat. Ryktena om min bloggdöd var betydligt överdrivna. Det rörde sig fastmer om en djup koma.

Jag känner nu min lyriska ådra pulsera och vill härmed inleda våren med en dikt som handlar om min blogg under det senaste halvåret.

Dikten heter Tystnad eller Leer Stelle och den lämpar sig föga för högläsning.

Tystnad (Leer Stelle)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var den, det. Tack för idag. Ses!

Publicerad i:  on mars 5, 2009 at 2:45 e m Kommentarer (1)

Syltning, saftning och syftning. Och Alzheimers.

Dagens eko presenterades en intressant nyhet i morse: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Så här löd slutklämmen: ”Detta visar undersökningar på män gjorda i Uppsala”. Frågan är hur männen kan veta att de är gjorda i Uppsala. Är man så mån om sitt ursprung att man till och med vill veta var pappa och mamma gjorde det man gör för att barn ska bli till? Fascinerande.

I Dagens eko presenterades en intressant nyhet i morse: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Finns det kaffe i huset?

På tal om ingenting särskilt: I Dagens eko presenterades en nyhet som var rätt intressant: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Heja Arsenal! 

(OBS: Ovanstående är ett tragiskt exempel på obehaglig, sjuk humor)

(OBS: Det jag har skrivit ovan är exempel på någon tragisk form av obotligt dum humor)’

Jag hörde en intressant nyhet på radion, Dagens eko, nu i morse. Om Alzheimers.

Publicerad i:  on oktober 14, 2008 at 7:39 f m Kommentarer (1)

Homeros och tralallallallala (och stilfigurer!)

Jag vill med en gång säga följande: ”Följande”. Så. Dagens text handlar om minnet och lallande. För att göra den extra intressant har jag lagt in lite språkliga grepp. Tillgodohåll!

 

Homeros kunde det där med minnesteknik. Legenden gör gällande att denne mästarepiker kunde sina verk utan- och innantill. Tack vare den mjuka hexametern och de olika formlerna och stående epiteten, skulle vissa vilja tillägga. Men vissa skulle då inte vara varse (nota bene allitterationerna!) att detta hjälper föga då hundratals sidor ska pangas in.

Det sägs att Homeros var blind, vilket förstärker det fantastiska i hans memoreringstalang. Å andra sidan är det tveksamt om han kunde rubbet; ingen spelade in hans framträdanden och det finns ingen nu levande som träffat honom. Han levde ju för mer än 2700 år sedan, och så gammal blir man bara om man råkar vara nära släkt med Abraham och hans kumpaner (någorlunda lärd allusion!)

Vem klarar något liknande idag? Kanske någon supershakespeareuttolkare eller någon exegetraket, som strör bibelord kring sig som en bonde sår sin åker (liknelse!), men inte direkt gemene man.

Nu kunde säkert inte gemene man - antagligen inte ens versale (ordlek!) – lära sig så mycket rabblande, men något säger mig att både gemene och versale man var bättre förr. Idag är utantillandet en bortglömd konst. Dikter, psalmer, sånger…I överflödets textflod (metafor!) har mången rad gått förlorad.

Ändå lyckas vi ofta sjunga med i sånger eller viska med i böner vid något sällsynt och påtvingat kyrkobesök. Och detta beror på vår förmåga att fylla ut, att lalla med. Ofta med nonsensord eller dito. Ibland hjälper artister och kompositörer oss på traven: Roxette nannar ”nananannananananananananananananananananan- she´s got the look”. Ledin trallar ”gillalalalalallalala läget”. Springsteen shanananar titt som tätt.

(Lali betyder faktiskt ”lallande” eller ”tal” på grekiska. Tungomålstalande – ni vet sådant som extatiska religionsutövare kan falla in i – heter glossolali. Är det kanske något gudomligt som fyller Gessle, Ledin och Springsteen? Eller fördenskull den som sjunger med eller fyller ut med nanananana,lalalala,shanananana?)

Lalalala, nananana, shananana i all ära. Värst är väl ändå didididi-andet? Jag känner personer som alltid får in ett diaboliskt ”di” i sånger: Diggilodiggidi, didididididi; Min älskling, dididididididididididididi; Oh Mandi, didididididididi; Obladididididididididi.

Mycket var bättre förr, inte minst det mänskliga minnet (massor av allitterationer!). Eller som det heter i sången: Yesterdi.

Publicerad i:  on oktober 7, 2008 at 10:49 f m Kommentera

Sångtvång

Jag åker buss. Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö…

Visst, vägen är den samma och sätena är lika mollframkallande som en regnig februaridag. Ändå är busseriet helt ok. Tid till kontemplation, arbete, läsning, allmänt slappande.

Vissa problem vidlåder emellertid de nyss nämnda företeelserna.

1. Allmänt slappande. När jag halvsover sött så lutar jag benen mot framförvarande säten. Ett par gånger har detta medfört att mina ben också börjat sova sött. Effekten med mina sovande ben är komisk för omgivningen, mindre festlig för mig. Att pladaskfalla är inte kul, helt enkelt.

2. Arbete. Hur roligt är det att arbeta när man just har arbetat eller just ska arbeta en 8, 9, 10 timmar?

3. Kontemplation. Vem orkar med sånt?

4. Läsning. Äh. Åksjuka.

Återstår gör då en sysselsättning som inte nämnts hittills. Ipod. Musik rakt in i örat, in i hjärnan, blodomloppet, fötterna, själen. Viva la musica! På sistone har jag haft Frank Sinatra, Freddie Mercury, John Lennon, Johnny Rotten med flera som medpassagerare. Bra grabbar. Bra döda grabbar till och med, bortsett från Rotten.

Tyvärr är inte detta helt problemfritt heller. ”Don´t stop me now” med Queen är i princip omöjlig att inte sjunga med i, ”Come fly with me” framtvingar croonern inom mig och ”Burning Love” med Elvis har en sådan hysterisk basgång att det är ofrånkomligt att man börjar dansstudsa. Nu får jag alltså bekämpa ett sång- och danstvång som sjuder i mig. Hur skulle det se ut om jag började spela luftsaxofon till ”I get a kick out of you” eller slängde mig raklång och försökte frammana allsång till ”God save the queen”? I bussen, alltså? På gatan är det naturligtvis i sin ordning.

Jag åker buss. Tills jag blir avslängd. Musik är en ohejdbar kraft.

Publicerad i:  on oktober 3, 2008 at 7:19 f m Kommentarer (1)

Bruce, Zlatan och Moberg

Intertexter? Vad är det? Jo, det är texter som på något samspelar med varandra. Det har absolut ingenting att göra med att Zlatan skulle ha skrivit en bok, om nu någon  mot förmodan skulle tro det. (Rubrikens Zlatan kan därmed sägas vara avklarad.)

Moberg, den gode Vilhelm, författade sina mästerliga epos om Karl-Oskar, Kristina et al. Om umbäranden, elände, ännu mer elände, en del umbäranden och indianer, en massa eländiga umbäranden samt drömmar om ett bättre liv. Det tog mer än 1000 sidor att berätta detta. Fantastiska sidor, allihopa!

På ett fåtal minuter presenterar Springsteen liknande öden i en av hans många mästerliga trudelutter, This Hard Land.. This Hard Land+Utvandrarna=Intertexter. De samspelar med varandra, och på något sätt berikar detta min upplevelse av de enskilda verken. Så känns det i alla fall.  

Lyssna nu på Bruce, gå sedan till biblioteket och låna mobergarna. Visst har jag rätt?

http://www.youtube.com/watch?v=WSK137JjbRc

Publicerad i:  on september 18, 2008 at 11:38 f m Kommentera