Kommentar: Detta började inte så bra. Och sämre blir det – i nästa dikt!
2.
Ovisst är om Karl
bar skor av märket Clark´s
Men avtryck gjorde han,
och avtrycken de marx
Kommentar: Här måste man läsa dikten på bred skånska – Klaarks, maarks. Ordet ”marx” ska alltså vara det skånska ”märks”. Måste man förklara en dikt så här ingående för att överhuvudtaget utvinna någon poäng därur, så har man problem. Problemen accentueras i den tredje dikten – se nedan.
3.
Skillnader mellan Carl Bildt, Karl Marx och Kalle Anka
Är att ankan kan vanka
och att Carl och Karl inte har
rumpan bar
Kommentar: Å andra sidan – politiker åker ibland dit med byxbekymmer.
Varför nöja sig med originalet när man kan få en cover?
Många artister gör det stora, grova misstaget att de tar en annan artists verk och i princip bara kopierar det. Korkat.
Men så finns det de som inser en låts potential, tar tag i den, knepar och knåpar med den – och ger den nytt ljus, ny klang, ny färg. Inte alltid blir det bättre, men ofta.
Här är dagens lista över de bästa coverserna - ja, jag knepar och knåpar med ord på sant covermanér! Jag avslöjar även resultaten i de olika original-coversmatcherna.
Ännu en lista
5. Twist and Shout
Top Notes vs The Beatles. 0-61
Beatlarna vinner på teknisk knock out redan i rond 1. Notera även den utsökta spanska översättningen i beatlesvideon. Karaokeläge!!!!!!!!!!
4. Honky Tonk Women
The Rolling Stones vs Tina Turner. 7.3 till stenarna.
Men den våldsamma dansen som börjar vid 0.58 i turnertappningen är svårslagen, för att inte tala om den fullständigt fenomenala blåssektionen. Halleda.
3. Hallelujah
Leonard Cohen vs Jeff Buckley. 1-23.
Jordbävnings- eller jordskredsseger. Trots att Cohen jorde (medvetet stavfel, så det så) låten, är Buckleys version den som gör låten överjordisk. Passande med en sådan titel då. Halleda än en gång. Ingen video till Buckley, men vad gör väl det? Sången och gitarren är majestätisk perfektion. Bäst i cohenvideon är den stilfulla koreografin. Fel. Stilfula, menar jag. Missa förresten inte killen som kikar fram lite försynt bakom mr Cohen vid 0.28. En så kallad klantskalle.
2. I was made for loving you/Outlaw Pete
Kiss vs Bruce Springsteen. 1-5.
Nåja. Ingen coverversion, utan snarare en mycket elegant stöld. Well done, Bruce! Någon cowboytyp har klippt ihop en sann westernvideo. Yeeha!
1. Penny Lane
The Beatles vs Poetersson 5-2
Jag gör en förtvivlat stilig version av Penny Lane. Det är sant! Jag svär! Men inte f-n hjälper det. The Beatles vinner. Som alltid. F-n.
Det får bli två videor med upphovsmännen – eller snarare upphovsmannen. Sången i video 1 må vara småfalsk och både trumpetsynt och den skära skjortan skär hårt i själen. På något skumt vis kommer mr McCartney undan med det ändå.
Frågan är förresten vem som skrev den lysande nya texten (video 2: lyssna och läs ). Stupid coat? Horse montage? Hatten av!
Musik ska kännas. Basen ska få ryggraden att skaka, kotor ska knaka, discobråck ska följa. Elgitarren ska få öron att blöda, hjärtat att svälla, tårna att krökas. Trummorna ska få knäna att dallra, låren att krampa, håret att falla – och sången ska få mjälten att fräsa. Och så vidare.
Och just sådana känslor kan man knappast få enbart genom att lyssna på en skiva (ja, jag använder detta ord för mp3 etc också). Det krävs härochnunärvaro. Det krävs liv. Det krävs live. Och därmed krävs att jag redovisar vilka som är mest alivelive.
Min redovisning:
6. På sjätte plats: En svensk! Mannen som är rent elektrisk både i namn och kroppsspråk. Thåström. Jag hade förmånen att se Ebba Grön ett antal gånger och det var fantastiska upplevelser. Jag var bland annat med när halva konserthuset i Helsingborg höll på att rivas. Bänkrader krossades. Skoj. Vid ett annat tillfälle fick bandet jag spelade i, Pojkarne, chansen att vara förband till Imperiet. De mixade vår spelning,för övrigt. Jätteskoj. Men under många, långa år lyssande jag sedan inte alls på Thåström et al. Inte förrän jag såg honom på medelåldersprogrammet nr 1, Skavlan. Och satan: T är lika bra nu som då. Och visst har han el i kroppen. Kolla bara:
Eller ännu hellre:
5. Elvis delvis elvisp. Visst var det så! Tyvärr fick jag aldrig chansen att se honom live och det var de facto bara i USA han någonsin turnerade. Märkligt nog. Tack och lov kan man ändå få en chans att förstå hans storhet. Titta bara på nedanstående. Det är så amerikanskt, så storslaget, så religiöst, så sydstatsaktigt, så sliskigt – och ändå så otroligt bra. Märkligt nog. Igen.
Visst är det fantastiskt? Å andra sidan är han minst lika fantastisk i det lilla formatet. Detta är the King! Som några år senare blev allt hårigare, allt fetare, allt sorgligare. King Kong Elvis. Så synd.
4. Jimi Hendrix. Sex, drugs and rock´n´roll. Fast vad då ”sex and drugs”? Rock´n´roll är ju allt det! Det enda felet med Jimi var att han inte fattade det. R I P, Jimi.
Här fryser Jimi på scenen. Fram med tändvätskan, leta upp lite ved, fire on!
3. ”Då var vi unga, vackra och dumma. Nu är vi bara dumma”. Så sade Mick Jagger häromdagen apropå nysläppet av Exile on Main Street (1971). Jag såg Stones 1981 i Göteborg. Minnesvärt. Keith vinkade på mig. (Och på de andra 50 000 i publiken. Men ändå!). De är inga supermusiker, men de super i alla fall. Eller snarare söp. Enligt Keith Richards själv så är det nuförtiden citronodling som gäller. Surt for sure.
2. På plats 2 måste det bli U2. Ibland överpretentiöst, ibland rätt kass, ibland fullständigt briljant. Närvaro är bara förnamnet! Mellannamnet är the Edge.
Änglalikt här. Men basisten har för brått in. Då måste man räkna. 1,2, 3, 4.
Kan en konsert öppna bättre än så här? Se och lär och hör:
1. Överlägsen etta. Words are very unnecessary. Bruce Springsteen.
Eld, men inte som hos Jimi H:
Den optimala konsertlåten. För alla kroppens organ och delar:
Det var den listan, det. Men utan Beatles blir ingen lista komplett. Här är den snyggaste videon någonsin, som en bonus:
Det finns många skickliga komiker. Men det finns också de som sysslar med oroliga ordvitsar, dålig timing, övertydliga poänger och som dessutom skrattar åt sina egna skämt. Nej, jag skriver inte om mig själv nu, utan om en av de absolut största komikerna genom tiderna: Tommy Cooper. Den galne walesaren med fezen på sned.
I dag är det en mycket speciell dag, för det är exakt 26 år och 28 dagar sedan Tommy Cooper avled på teaterscenen inför miljontals tv-tittare. Alla skrattade. A suitable ending.
Vi firar denna stora dag genom att slå ett slag för Tommy, och han får slå ett slag för oss.
Året är 1977. Våren har kommit, ingen i klass 4 B vill vara inomhus och framme vid den svarta tavlan står Carl-Olof Oderman, mellanstadielärare med goda kunskaper och en stilig blond mustasch, och pratar kristendom. Pratar och pratar, det handlar mer om läxförhör.
Jag är 11 år och det är även mina klasskamrater. Jag hör till kaxiga gänget, det som har fått för sig att det är lite bättre och lite smartare än övriga gäng. Fel. Det som tror att det är mycket smartare och bättre. Övriga gäng är bland andra det som gillar Sweet och Kiss, det som gillar att vara tyst samt det som är traktorintresserat. Traktor? Ja, jag kommer från traktortrakter men jag var, trots att min morfar var bonde, allt annat än ett lantbrukarämne. Jag kunde tugga hö med morfar, men jag visste inte vad hö var bra för.
Men jag var rätt bra i skolan. Inte minst i religionskunskap. I religion hade Peter, ”Peddan”, en sann traktorist, inte alla hönsen hemma. Enligt mig. Och med tanke på att jag var en mycket smartare och bättre typ än typ Peddan, så kunde jag inte annat än hoppas på några lättköpta poänger innan vi sprang ut på fotbollsrast.
Mycket riktigt. Mustasch-Carl-Olof lade upp kristendomsbollen på straffpunkten och utsåg skytt: ”Peter: Vem är Messias?”. Underbart! Risken att Peddan ens skulle träffa bollen var minimal. Jag skulle kliva fram, skjuta stenhårt mitt i målet och inhösta jublet från publiken, det vill säga det smarta, bra gänget (plus alla tjejer; hormoner sätter igång tidigt på vårkanten och landsbygden).
Peddan sa ”va? vem?”. Jag hånflinade, vände mig om mot Peddan och sträckte vristen: ”Herregud (hahahaha), kan du ingenting? ALLA vet väl vem Messias är? Hem och meka med traktorn, gödseljesus!”. En härligt, rå och ohjärtlig kommentar. Hallelujah, brother!
Här tog allt en trist, olycksalig vändning. Peddan flinade upp sig och kontrade: ”Du då! Du vet väl inte ens vad wellpapp är”. Jag hade ingen aning och vad värre var – jag kom inte på något dräpande svar. Min hjärna slogs in i wellpappen, Peddan vann i sudden death och tog hem alla skratten.
Häromåret träffade jag Peddan. Han har alla hönsen hemma och äger ett jättelikt, välmående jordbruk. Jag skriver en blogg. Vad lär vi oss av detta? 1. Skratta aldrig först. Det finns alltid någon som kan något som du inte kan. 2. Tro inte att Gud alltid är på din sida, samt 3. Vi sår och skördar alla på vårt eget vis.
