…och jag har vaknat. Ryktena om min bloggdöd var betydligt överdrivna. Det rörde sig fastmer om en djup koma.
Jag känner nu min lyriska ådra pulsera och vill härmed inleda våren med en dikt som handlar om min blogg under det senaste halvåret.
Dikten heter Tystnad eller Leer Stelle och den lämpar sig föga för högläsning.
Tystnad (Leer Stelle)
Det var den, det. Tack för idag. Ses!
I Dagens eko presenterades en intressant nyhet i morse: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Så här löd slutklämmen: “Detta visar undersökningar på män gjorda i Uppsala”. Frågan är hur männen kan veta att de är gjorda i Uppsala. Är man så mån om sitt ursprung att man till och med vill veta var pappa och mamma gjorde det man gör för att barn ska bli till? Fascinerande.
I Dagens eko presenterades en intressant nyhet i morse: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Finns det kaffe i huset?
På tal om ingenting särskilt: I Dagens eko presenterades en nyhet som var rätt intressant: Alzheimers drabbar mest vissa typer av män. Heja Arsenal!
(OBS: Ovanstående är ett tragiskt exempel på obehaglig, sjuk humor)
(OBS: Det jag har skrivit ovan är exempel på någon tragisk form av obotligt dum humor)’
Jag hörde en intressant nyhet på radion, Dagens eko, nu i morse. Om Alzheimers.
Jag vill med en gång säga följande: “Följande”. Så. Dagens text handlar om minnet och lallande. För att göra den extra intressant har jag lagt in lite språkliga grepp. Tillgodohåll!
Homeros kunde det där med minnesteknik. Legenden gör gällande att denne mästarepiker kunde sina verk utan- och innantill. Tack vare den mjuka hexametern och de olika formlerna och stående epiteten, skulle vissa vilja tillägga. Men vissa skulle då inte vara varse (nota bene allitterationerna!) att detta hjälper föga då hundratals sidor ska pangas in.
Det sägs att Homeros var blind, vilket förstärker det fantastiska i hans memoreringstalang. Å andra sidan är det tveksamt om han kunde rubbet; ingen spelade in hans framträdanden och det finns ingen nu levande som träffat honom. Han levde ju för mer än 2700 år sedan, och så gammal blir man bara om man råkar vara nära släkt med Abraham och hans kumpaner (någorlunda lärd allusion!)
Vem klarar något liknande idag? Kanske någon supershakespeareuttolkare eller någon exegetraket, som strör bibelord kring sig som en bonde sår sin åker (liknelse!), men inte direkt gemene man.
Nu kunde säkert inte gemene man - antagligen inte ens versale (ordlek!) – lära sig så mycket rabblande, men något säger mig att både gemene och versale man var bättre förr. Idag är utantillandet en bortglömd konst. Dikter, psalmer, sånger…I överflödets textflod (metafor!) har mången rad gått förlorad.
Ändå lyckas vi ofta sjunga med i sånger eller viska med i böner vid något sällsynt och påtvingat kyrkobesök. Och detta beror på vår förmåga att fylla ut, att lalla med. Ofta med nonsensord eller dito. Ibland hjälper artister och kompositörer oss på traven: Roxette nannar “nananannananananananananananananananananan- she´s got the look”. Ledin trallar “gillalalalalallalala läget”. Springsteen shanananar titt som tätt.
(Lali betyder faktiskt “lallande” eller “tal” på grekiska. Tungomålstalande – ni vet sådant som extatiska religionsutövare kan falla in i – heter glossolali. Är det kanske något gudomligt som fyller Gessle, Ledin och Springsteen? Eller fördenskull den som sjunger med eller fyller ut med nanananana,lalalala,shanananana?)
Lalalala, nananana, shananana i all ära. Värst är väl ändå didididi-andet? Jag känner personer som alltid får in ett diaboliskt “di” i sånger: Diggilodiggidi, didididididi; Min älskling, dididididididididididididi; Oh Mandi, didididididididi; Obladididididididididi.
Mycket var bättre förr, inte minst det mänskliga minnet (massor av allitterationer!). Eller som det heter i sången: Yesterdi.
Jag åker buss. Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö…
Visst, vägen är den samma och sätena är lika mollframkallande som en regnig februaridag. Ändå är busseriet helt ok. Tid till kontemplation, arbete, läsning, allmänt slappande.
Vissa problem vidlåder emellertid de nyss nämnda företeelserna.
1. Allmänt slappande. När jag halvsover sött så lutar jag benen mot framförvarande säten. Ett par gånger har detta medfört att mina ben också börjat sova sött. Effekten med mina sovande ben är komisk för omgivningen, mindre festlig för mig. Att pladaskfalla är inte kul, helt enkelt.
2. Arbete. Hur roligt är det att arbeta när man just har arbetat eller just ska arbeta en 8, 9, 10 timmar?
3. Kontemplation. Vem orkar med sånt?
4. Läsning. Äh. Åksjuka.
Återstår gör då en sysselsättning som inte nämnts hittills. Ipod. Musik rakt in i örat, in i hjärnan, blodomloppet, fötterna, själen. Viva la musica! På sistone har jag haft Frank Sinatra, Freddie Mercury, John Lennon, Johnny Rotten med flera som medpassagerare. Bra grabbar. Bra döda grabbar till och med, bortsett från Rotten.
Tyvärr är inte detta helt problemfritt heller. “Don´t stop me now” med Queen är i princip omöjlig att inte sjunga med i, “Come fly with me” framtvingar croonern inom mig och “Burning Love” med Elvis har en sådan hysterisk basgång att det är ofrånkomligt att man börjar dansstudsa. Nu får jag alltså bekämpa ett sång- och danstvång som sjuder i mig. Hur skulle det se ut om jag började spela luftsaxofon till “I get a kick out of you” eller slängde mig raklång och försökte frammana allsång till “God save the queen”? I bussen, alltså? På gatan är det naturligtvis i sin ordning.
Jag åker buss. Tills jag blir avslängd. Musik är en ohejdbar kraft.
Intertexter? Vad är det? Jo, det är texter som på något samspelar med varandra. Det har absolut ingenting att göra med att Zlatan skulle ha skrivit en bok, om nu någon mot förmodan skulle tro det. (Rubrikens Zlatan kan därmed sägas vara avklarad.)
Moberg, den gode Vilhelm, författade sina mästerliga epos om Karl-Oskar, Kristina et al. Om umbäranden, elände, ännu mer elände, en del umbäranden och indianer, en massa eländiga umbäranden samt drömmar om ett bättre liv. Det tog mer än 1000 sidor att berätta detta. Fantastiska sidor, allihopa!
På ett fåtal minuter presenterar Springsteen liknande öden i en av hans många mästerliga trudelutter, This Hard Land.. This Hard Land+Utvandrarna=Intertexter. De samspelar med varandra, och på något sätt berikar detta min upplevelse av de enskilda verken. Så känns det i alla fall.
Lyssna nu på Bruce, gå sedan till biblioteket och låna mobergarna. Visst har jag rätt?
…den är vi människor bra på.
1. Vi käkar fel frukt, ett kunskapsäpple= Ut ur paradiset.
2. Vi tar inte lärdom och lyssnar illa= Ösregn, jorden dränks
3. Vi bygger torn upp till himlen= Språksplittring, kommunikationsproblem (slutBABELat)
4. Vi låter CERN försöka återskapa Big Bang-processen=?
Jämför fruktätande med Big Bang-leken – vad borde rimligtvis göra Gud argast? Alltså: Finns Gud, så straffar han oss så in i helvete. Eller så gör han (hon, den, det) något vettigare. Som bloggande, exempelvis.
Nu ska jag äta äpple. Sann kärnkraft.
Vad är det för fel på svenska artister och låtskrivare? Eller rättare skrivet: Vad är det för rätt med flertalet av dem? Inte nog med den sorgliga musiken; det verkar därutöver finnas en fäbless för intetsägande interjektioner. Bottnar detta i lathet, oförmåga eller ren och skär kollektiv ordkollaps?
Intetsägande interjektioner. Vad menar jag med det? Jag skulle med lätthet kunna välja något av E-type, Ledin, Markoolio, Uggla, BWO, men jag nöjer mig med t¨vå exempel: Nordman och Gyllene tider.
I Nordmans allt annat än poetiskt högtstående “I lågornas sken” infinner sig denna rad: OAO…I lågornas sken. OK. “OAO”, eller hur det nu skrivs ut, är ju bra om någon bränner sig. Men vad är det för fel på den här varianten: AJAJ…I lågornas sken?
Fast det kanske mest är tänkt som ett gutturalt rop, ett skri från stenåldersmän, ett vrål för att dölja att man inte kom på något bättre.
Jag går och fiskar…ÅÅÅÅÅ…och tar en tyst minut. ÅÅÅÅÅ? Fiskas det i en å? Varför inte: Jag går och fiskar…HEJ o HÅ…? En annan snygg variant: Jag går och fiskar…LUNKA PÅ…? Det hade varit så lätt. Men nog katten ska det vrålas.
Tyvärr finns det inget botemedel. Ingen lyriker som kan ringa runt och ge tips. Vrålen kommer att leva vidare, oavsett VAD. STENA diverse musikförlag lär inte hjälpa i alla fall. Jag ger upp.
OAO. ÅÅÅÅ. BLÄ.
(Kan inte så många ord, han
den däringa Nordman)
(85-årig tant?)
12.00 Middagspaus i Malmö. Härligt!
Snabba snabburgare på en restaurang som inleds med McD (står det för Mad Cow Disease, förresten?). De är lika goda som vanligt. Men snabba är de definitivt, och sådant är bra när sommaren är här och tiden är rätt för dansande på gatan.
Dansen leder mig till en hyggligt oupptagen bänk på Gustaf Adolfs torg. En 85-årig tant från Frälsningsarmén och en 75-årig farbror i keps, kortärmad skjorta, shorts med pressveck samt vita tubsockor prydligt nedtryckta i bruna sandaler delar min bänkrymd. Tanten, även känd som 85-åringen, är klädd i uniform.
Hon är pratglad och diskuterar meteorologi. Han lyssnar på en Sony-mp3. (Min farfar dog för några år sedan – han visste inte ens vad mp3 var; han ägde inte ens en walkman. Håhåjaja – the times they are a changin´, som en annan gammal farbror uttrycker det.)
(75-årig farbror?)
Solen bombarderar staden. En stilla men ändå levande stadslunk ger ett behagligt sommarsorl i öronen. Fåglar körsjunger, torghandelns mer eller mindre fräscha fruktdofter fyller luften. Livet är bra.
Nalkas nu från vänster på torget gör ett gäng som verkar ha med sig någon form av musikmanicker. Strax försvinner sommarsorl, fågelkörsång, tantprat. Med förinspelat bakgrundsljud tar panflöjtsorkestern över allt utrymme.
12.45 Middagen är över. Härligt!
Jag hatar panflöjt, speciellt med förinspelad bakgrundsmusik.
(Kung för en dag. Eller rättare sagt: Kung för en dag till. Denna bild måste självklart vara med när jag har suttit på hans torg. Eller om det nu var en förfaders. Bäst att kolla på BERNADOTCOM.)
