Gott Nytt Lår!

Nu är det dags, eller rättare sagt års, igen! Raketer, champagne, kalas! Jippi!

Det är roligt att läsa de eminenta nättidningarna. På till exempel www.aftonbladet.se kan man läsa om hur man får en lyckad nyårsafton med rätt kläder, rätt mat, rätt sprit, rätt vänner, rättegång. Och så vidare.

Jag kan inte hjälpa till med kläder eller vänner, men på matfronten har jag ett flott festtips. Nedanstående är en riktig partyförhöjare. En storslagen delikatess! (Receptet är för övrigt hämtat ur storsäljaren Mina bästa recept av Mårten Receptersson.)

KO

 

För 4 personer

 

1 ko

smör

2 gula lökar

vatten

1 palsternacka

3 morötter

1 purjolök

2 rödbetor

5 dl vispgrädde

salt och peppar

½ flaska vitt vin

 

tillagningstid: ca ett par dagar

 

Ko är nyttig och god mat. Denna rätt är rätt lätt och kräver inte någon större vana i köket.

 

1.     Skölj av kon. Många kor brukar vara lite jordiga av sig – därav ordet jordbruk – och jord knastrar så förfärligt när man tuggar den.

2.     Skaka kon. Många kor har mjölk. Under skakandet blir mjölken grädde och denna sipprar ut under kokningen. Praktiskt och behändigt.

3.     Lura kon. Många kor tvekar inför att hoppa ned i en gjutjärnsgryta. Här krävs finess och fantasi. Varför inte den gamla fina ”var är kaninen-finten”? Eller ge den en halv flaska vin; du behöver bara en halva till själva anrättningen, och har kon redan intagit den före själva tillagningen kan Du förekomma just vintillsättningen.

4.     Bryn kon. I varm gryta brynes nu kon med löken. Så länge den fortfarande är rå, råmar den. ”Kokt ko råmar sällan”, som det klassiska talesättet lyder.

5.     Ge kon sällskap. Lägg ned alla grönsakerna hos kon. Särskilt rödbetan är viktig att inte glömma. Denna gör kon glad och god, då den påminner kon om livet på ängen. En äkta minnesbeta, alltså. Glöm inte heller att nacka palstern.

6.     Salta kon. Är den inte riktigt död kan Du även bli tvungen att peppra den.

7.     Dra ordvitsar för kon. Kor gillar vitsar. En rolig film är ju en alltid en ”ko med i”. Haha! Gångbara vitsar är även ”Hej du din sp-juver”, ”Värst vad du ko-nstrar dig” samt ”Tjura inte!”.

8.     Ät kon. Pilla bort hornen. De går alldeles utmärkt att använda som tandpetare efteråt, förutsatt att du bara har hörntänderna kvar. OBS: Serveras med potatis och en stor stark.

 

(Jag hittade ingen ko som ville vara med. Så det blev en pingvin.)

 

Porträtt

Om man väljer den riktiga ingången, är det då ett porträtt? (Jag vill genast ta avstånd från den föregående frågan. Så lågt har mina ordvitsar inte nått ännu; vill någon invända mot denna inledning eller mot denna parentes, ring någon på valfritt telefonnummer.)

Konsten att porträttera människor skriftligt är svårbemästrad. Att fånga en människa på ett intressant och läsvärt sätt, att ge henne eller honom den inramning hon eller han (eller nåt) förtjänar, det är något av det svåraste en skribent kan göra.

Hur kan man då gå till väga? Jag intervjuade en känd kulturgigant häromdagen – se nedan – och jag tog då fasta på vad andra sagt om personen, vad han sade om sig själv, hur miljön såg ut på intervjuplatsen, samt några detaljer i intervjupersonens yttre. Och resultatet blev sisådär!

Här kommer nu intervjun med min namne, porträttet av Mårten Poetersson av Mårten Poetersson.

BLAND KULTURVÄNNER, KOR OCH KATAPULTSTOLAR Grått ute, grått inne, grått överallt. Och svart. På Café Sartre råder inget tvivel om vilka färger som gäller, eller fördenskull vilka människor. Röken står som dimspöken kring de små borden, vid vilka ivrigt gestikulerande kultur-vänner sitter. Här sitter likaledes Mårten Poetersson, regissör och dramatiker. Han är för tillfället en Någon i branschen, vilket ju alltid är positivt. Men är han en av dem som minglar med cocktailglas på premiärer?  

Han skakar på sina fåtaliga lockar, kliar sig i det fyrdagiga skägget och ler roat åt frågan.  

-Oss emellan: Hade jag varit på en sådan där tillställning skulle jag betraktats som någonting katten släpat in. Därefter hade man skjutit katten och bussat någon vakthund på mig, flinar han. Du vet, jag står för intelligens, humor, stor konst och galenskap. Gud tycker säkert att jag är skapelsens krona. Dessutom är jag ödmjuk. De vanliga kulturfjantarna kan inte matcha detta, utan de sitter hellre och talar förbi varandra om sina egna små löjliga upptåg.  

Mårten Poetersson är stridbar, egensinnig, smått surrealistisk i sin framtoning och 56 år.   Hans pjäser har ömsom väckt förvåning, ömsom vad-var-det-jag-sa-reaktioner, men ingen har lyckats förhålla sig likgiltig. Fast alla har efter varje ny pjäs hoppats att just den skulle vara den sista de behövde se.   

-Efter Älg i katapultstol ringde en kritiker hem till mig. Han tyckte att pjäsen var det mest vedervärdiga han någonsin skådat. Jag tackade för berömmet och lade på, konstaterar Poetersson med nedslagna ögonlock, men med allt annat än nedslagenhet i rösten.    -Inte kunde jag veta – det berättade man för mig långt senare – att just den kritikern varit gift med just en älg som förolyckats i just en katapultolycka.  

Mårten drar ett olycksbådande djupt bloss på sin havanna (alltid retar det någon), reser sig häftigt och utmanande upp från sin pinnstol:  

-Fan! Han sätter sig ner igen:  -Ah, det är en grej mellan mig och  min far. Jag gillade honom, så jag kör ett ”Fan!” några gånger om dagen för att hedra hans minne. En fanfar, haha!

Åren har misshandlat Mårten Poetersson; pannrynkorna ser ut som en bild på Niagara-fallet och kindfårorna är rena Grand Canyon. Blicken är stadig, men benen är det sällan. Hans korta boxningskarriär sägs ligga till grund för denna vacklande gång. Endast en man med superstort ego kan tro att det räcker med 65,5 kg i tungviktsbranschen. ”Efter knocken kom jag inte tillbaka förrän min fru var på smällen”, som Poetersson uttryckte det i kampsportstidskriften Ljuset i tunneln. 

  Jag undrar om hans senaste pjäs, Det stod en ko på isen. 

-Händelsefattig? Lång? Kanske det, men den manar till reflektion. Och dess oförutsägbarhet är förmodligen det bästa med den.  I Det stod en ko¼står en ko på isen, man hör dragspelsmusik i fjärran, en bonde kommer förbi och vinkar. Och en vacker dag är kon borta. Då kommer Mårten in i bilden och säger ”Det stod en ko på isen”. Pjäsen har spelats på alla möjliga håll i landet. Kring sjöar och dammar har tillfälliga läktare monterats upp. Många kor har gått åt. 

-Kritikerna undrade om jag försökte förmedla ett budskap om förgänglighet eller något annat existentiellt. Men allvarligt talat: vad jag vill ha sagt med dramat är det att om man ställer en ko på isen lär den en dag inte vara kvar. Svårare är det inte. 

Har han några nya idéer eller drömmar? 

-Ja, säger han, tittar på klockan, reser sig och går sin väg.  Han går alltid sin egen väg, som vore han ensam i sin lilla, lilla värld av kossor. Och egen är han onekligen.  Utifrån gatan hörs ett ”Fan!”. Och inne är det fortfarande lika dimmigt. 

En tanke

Titeln ”En tanke” är talande. Många tankar har det inte funnits plats för under de gångna dagarna. Julen borde vara en tid för kontemplation, själsterapi, slappande. Men så blir det sällan. Agendan är full, liksom magen. Håhåjaja. Eller för att taöa med tomten: ”Hoho, jaja!”.

Åter till tanken. Politiker i en demokrati kan verkligen vara föredömliga i sitt nätanvändande. Oavsett politisk tillhörighet måste Carl Bildts bloggande, www.carlbildtwordpress.com, anses vara viktigt: i denna blogg ger han sin syn på allt från utrikespolitik till lite mer vardagspolitiska och allmängiltiga företeelser. Här är bloggen ett fantastiskt medium – rakt in i huvudet på en av regeringens viktigaste figurer. Intressant. Dessutom är det skoj att se hur han skriver. Är han en stilist av rang? Jag återkommer i äreandet.

 Bildts blogg heter ”Alla dessa dagar”. Undrar om han vet att han hämtat sin formulering från den kände aforismskaparen Stig Johansson? Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste jag att de var livet.

Oavsett vilken väg – eller Stig – man slår in på, är bloggen ett fint färdmedel. Och det är gratis att följa  med på allas resor!

Den bästa julsången…

…är givetvis ”Penny Lane” av The Beatles. Paul McCartney i sin allra bästa form. Den bästa sången som någonsin gjorts. Även om den har föga, för att säga ingenting alls, med julen att göra, är den en låt som passar lika bra oavsett dag.

Den bästa julspecifika sången är ”I´ll be home for Christmas” med Bing Crosby. Den perfekta bladningen av nostalgi, närvaro och längtan. Eller vad sägs om slutraderna? I´ll be home for Christmas, if only in my dreams. Hundra gånger vassare än White Christmas. WC spolas alltså – för uttjatad, för exploaterad, för mycket. Julsångernas ”Yesterday”.

För några år sedan bakade jag och barnen lussekatter. Det var kväll, det var kallt och det var glögg. Jag förklarade för barnen att ”I´ll be home…” handlar om en man som ligger i sin skyttegrav under Andra Världskriget och skriver hem till de sina. Vi grät alla. Hejdlöst. Jag hade fel: Den handlar inte alls om en man som skriver hem under 2 VK. Men det spelar ingen roll; för mig och för barnen just där och då, handlade den om det. Och det är det som betyder något.

Och så från hela mig till alla er: God Jul, ett Gott Nytt År, och en massa andra fina dagar! Fånga karpen!

http://www.youtube.com/v/71ObvAXEjaw&rel=1

Gnagarhumor

Två dagar till julafton. Jag såg en krubba i Lund idag. Jesus, ett gäng med vise män, någon kamel. Flott.

Kaniner gillar också hö eller halm eller vad det nu är de har i krubborna.

En gång fanns Flopsy. En tam, soff- och sladdätande kanin, som tillbringade sina dagar med att sitta på fönsterbrädet och betrakta sin egen lätt begränsade värld. Jag och Flopsy Kanin var själsfränder. Dit jag gick, skuttade han. Åt jag grön pasta i tv-fåtöljen satt han på golvet bredvid och smaskade maskrosblad. En dum duo, kan tyckas. Men det fanns ett band mellan oss. Oförklarligt, men inte desto mindre.

Han var vit med ett stort svart sjok runt midjan. När jag satt bar, så när som på mina shorts, var vi mycket lika varandra. En duktigt dum duo. Jäpp.

Han åt – förutom soffor, sladdar och vingummin – gärna hö, och detta hö inhandlade jag ofta på köttfärsparadiset ICA i Lund. En dag stod jag med en megastor höpåse i handen framme vid kassan. Expediten, en stackars underbetald extraknäckande studentska, mötte mig med ett ”Hej!”. Jag svarde: ”Hay – yes I know”.  En pipskäggig man bakom mig utbrast då: ”Hehehehe”. Mitt svar? ”Nä. Höhöhö.”

Länge leve ordvitsarna! Och Flopsy – vila i frid!

Pust! Del 2

Pust, igen! Ojojojoj. Stress. God Jul! En lösning på alla logistiska och geografiska problem som julen innebär skulle kunna vara att man klonade sig. Intressant tanke…

 Kan man klona får, så kan man klona allt möjligt…Tänk vilken perfekt värld vi skulle kunna få: En massa Göran Perssonar, Lill-Babsar, Tomas Ledinar och så vidare. Någon, eller några, extra för alla möjliga smaker. Och tänk dig själv – även du skulle kunna bli du och du och du och du. Å andra sidan skulle även din svärmor kunna bli dina svärmödrar. Hmmm… Här är ett nästan sant exempel på vad kloning kan ge till resultat. 

JAG, JAG, JAG, JAG, JAG OCH JAG

En uppjagande berättelse av oss 

Jag hade länge funderat på att starta ett rockband, men jag hittade inga passande medlemmar. Det verkade inte vara någon som kunde uppfylla kriterierna för att bli en riktigt hyfsad rockmusiker i trakten. Visserligen var många skickliga, men de saknade alla det där lilla extra. Sålunda fattade jag en dag mod och ett drastiskt beslut: det var dags för kloning.

Biff var saken. Experimentet hade lyckats. Och nu satt vi där: jag, jag, jag, jag, jag och jag. Vi skulle bilda ett rockband med varandra. Men vem skulle spela vad? Vi kom fram till att fyra fick spela, en fick hålla på med droger, och den sista fick ägna sig åt sex. Därmed täckte vi alla de viktiga rockingredienserna sex, drugs and rock’n’roll.

  -Varför skall jag behöva vara den som håller på med sex? undrade jag.

  Då sade jag till mig själv:

  -Se det positivt: Vem skulle kunna fälla mig i ett faderskapsmål? Vi är ju alla likadana.

  -Jippi! sade jag unisont.

 

Vid den fjärde konserten hade vi blivit ett av de största banden. Vi hette Othello först, men jag kom på att Jago var ett fyndigare namn. Jag instämde givetvis. Det var företrädesvis covers vi spelade. Låtar som ”I Me Mine”, ”Me, Myself and I”, I Am What I Am”, ”Det finns bara sex av mig och det är jag” samt – självfallet – ”Yesterday” stod på repertoaren. Publiken njöt. Och jag och jag och jag njöt!

Efter ett tag tröttnade vi emellertid på varandra. Det där med att älska sin nästa som sig själv är ett helvete när man är både nästan och själv själv. Därför beslöt jag (eller om det nu var jag eller jag) att lämna mig och mig eller något åt det hållet. Men jag och vi andra ville inte lyssna på det örat. Skottlossning. Jag sköt mig själv i huvudet fem gånger. Mord eller självmord? Domaren var så förbryllad att fallet lades ned i brist på logik.

Så nu sitter jag här. Utan rockband och utan mig själv. Men glad att bara vara jag. Vem jag nu än är.

Av Mårten, Mårten, Mårten, Mårten, Mårten och Mårten Petersson

Pust!

När man som bäst behöver skrivandet, så hinns det inte med. I samma stund som jag sätter mig ner för att formulera mina tankar, brukar pulsen gå ner betänkligt. Att skriva, det är terapi för både kropp och själ.

Den gamla klichén om att julen innebär stress stämmer tämligen väl. Mycket ska hinnas med. Så är det, så har det alltid varit, och så kommer det att förbli.

Jag har alltså inte hunnit att skriva på ett par dagar. Visst hade jag kunnat skriva något enkelt eller banalvardagligt, men varför? Många bloggar och facebookare har verkat gå in för att kommunicera, av latinets communicare, att göra gemensam, för kommunicerandets egen skull. Varför? Att någon passar barn eller kliar sig eller går ut med hunden eller går och duschar – vem bryr sig? Internets omedelbarhet är ofta positiv men många närmar sig detta medium utan vare sig reflektion eller besinning.

Nu kan jag säkert anklagas för att vara en tråkig förståsigpåarig besserwisser, ungefär som vilken annan paneltycktänkare i dum-TV. Fast frågorna är befogade: Ska man skriva bara för att man kan skriva? Är det inte bättre att vänta tills man har något vettigt att förtälja?

Tänk att få se sådant här på en blogg eller på facebook: ”Funderar just nu över kosmos och de olika gudsbevisen”, ”Jag har just matat en gnu med en ekorre”, ”Säga vad man vill om Stalin, men en flott mustasch hade han allt”, ”Jag lider svårt av syfilis – är det någon som vill gå ut på dans med mig?”. Vardagligheter behöver man inte dela med sig av, men ovanligheter eller spännade ting – javisst! Punkt slut.

Nu ska jag gå på toaletten. I need to kiss. (Nej, jag kunde inte låta bli en ordvits som avslutning. Och ja: den var både enkel och banal). 

Julmusik och ful musik

 

Advenstiden är för mig för evigt förknippad med sinnesintryck: stearin, pepparkakor, lussekatter, julstjärnor, Bing Crosby och Andrew Sisters. Mörkret som bäddar in huset, i vilket ljuset är milt men ändå starkt. Ljuvliga juletid!

Än idag får jag vällustsusningar i kroppen av dofterna, ljuden, synerna. Men hot finns, främst mot musiken: Alla dessa ekodränkta förbannade svenska dansband som missbrukar julklassikerna, stympar och förgriper sig på dem. Vart man än sig i världen (ute på stan, i alla fall) vänder möter man dessa ojulljud: ”O, Helga natt”, ”Låt mig få tända ett ljus”, ”Jingle Bells”. Könlösa versioner, frapperande fjantiga fraseringar, platt och patetiskt. Öronmisshandel.

Vad kan man göra åt detta? Det lättaste vore rimligen att sätta upp bilder på de artister som vanhelgar ”White Christmas” och ”Rudolph” vid orts- och stadsgränser och skriva att ”Vi är inte välkomna här” under fotona. Detta må låta grymt, men det är en tänkbar lösning. Något måste i vilket fall göras.

(Köpcentra får givetvis behålla musiken. På slika ställen trivs den. Endast tomten vet varför…)

Alla får ha sin smak. Alla måste ha sin smak. Men viss smak bör man hålla innanför hemmets stängda, låsta, plomberade, försåtsminerade ytterdörr: den smaklösa smaken. För den är långt värre än vinterkräksjukan. Urk.

Bing rules! Merry Christmas!

http://www.youtube.com/v/Ud8UsRtMkNM&rel=1

Mästarnas mästare (Förlåt Calle!)

Skrev Shakespeare egentligen sina pjäser själv? Var Homeros den egentlige upphovsmannen till Iliaden och Odysséen? Hur mycket snor Lundell egentligen av Springsteen? Håkan Hellström av Morrissey? Är det stöld eller inspiration?

Många gånger inspireras författare och kompositörer – ja, alla möjliga ”skapare” – av andras verk. Det är inget konstigt med det; ingen man är en ö, och ingen lever i ett vakuum. Skiljelinjen mellan inspiration och stöld kan ibland vara hårfin. Minns bara min djuplodande utläggning om Guillou kontra Guilloutine.

Ännu en högt uppburen författare som kanske inte kom på allt själv är superskalden (super skalden?) Carl Michael Bellman (1740-1795).  Nedan kan du skåda denne gigant, en  av svensk litteraturs allra största. Verksam under upplysningstiden var han, men hans verk är egentligen svåra att sätta en enhetlig epokstämpel på. De har något för alla tider, och nya lyssnare och läsare finner nya dörrar till  detta genis alla rum.  Tvivelsutan har han betytt oerhört mycket för många andra poeter och kompositörer: Vreeswijk, Lundell, Thåström, Poetersson, Taube, för att nämna ett fåtal. Listan kan göras lååååång. Han kan helt enkelt inte överskattas. Mycket är bekant om hans liv. (För en biografisk översikt rekommenderas exempelvis www.bellman.orgie. Fel: www.bellman.org, ska det vara.) Han var musiker, poet, bibelsprängd humorist, kungakumpan. Han var kort sagt en centralfigur i 1700-talets Stockholm.  

Men skapade han sitt kända persongalleri, sina epistlar, sina skrönor helt för egen hand? Eller fanns det en inspiratör i kulisserna? Eller var Bellman inget annat än en simpel tjuv?

I min litteraturvetenskapliga forskning har jag kommit fram till häpnadsväckande rön: Före Bellman fanns Peterssonman.

Erik Mårten Peterssonman (1732-1785,2) var poet, kompositör och glad för kvinnor, fest och sång.

…så fyll din bägare, du krögare, så bli vi alla trögare.
Så avslutas Peterssonmans brev no 41, ”Till Rövitz och de glada Gossarne på Stureplan”. I denna idylliska framställning av Lund möter vi hela det peterssonmanska persongalleriet: klockdragaren Rövitz, glädjeflickan Ulrika Winberg, fänrik Stålsägner, och så Peterssonmans alter ego, Peterssonfred.

Temata finns det gott om i hans diktning och musik: död, alkohol, livsglädje, erotik. Bibelallusioner och –pastischer är legio. Och musik och text är ”broderligt förente”, som Anna Maria Lennberg, stockholmspoetissan, uttryckte det i sitt förord till Peterssonmans Evangelier, 1771. 

Synnerligen populär var han redan under sin samtid, och många är de som vittnat om hans betydelse för sina egna författarbanor: Adolf Strindberg, Gustaf Röding, Giuseppe Verdi, Arthur Ashe och Ernest Hemingway, för att bara nämna några.

Hur skrev då Peterssonman? Diktningen är tempostark, smått ekivok och onomatopoetisk, det vill säga ljudhärmande. Se bara på följande strofer ur ”Ack du min svärmor”, brev no 55:

Med pompa och ståt
Så glad och så k-t
Din stövel blev våt
Då du föll från en båt

Men jag är jag och du är du – lla, lalallallalla. Och vi är alla!

Hyllan är tom
Ulrika är from
Rövitz, läska din gom!
Vi dricker nu rom

Jag tager din fru – lla, lalalalalallalalalla. Och sen tager jag alla!

Köp mera sprit
Glädje, aptit!
Här luktar skit
Drick mer akvavit

Och sen kan vi knu – lla,lalalalallalallalala. Och sen —– vi alla!

Så: Är det inte dags att börja med nya ”roliga” historier nu? En tysk, en portugis, en ghanan och Peterssonman…

En tjuv (se ovan)?
 

Konjunktioner…Och?

Min kollega, Johan, bloggar så det står härliga till på bland annat www.satelliten.wordpress.com. På denna hans blogg ges hans syn på vad som är bäst inom olika områden (komediserier, jazzskivor, rondeller). Mycket läsvärt och tänkvärt.

En företeelse som han inte har tagit upp, det är den bästa konjunktionen (bindeordet). Konjunktioner, en av ordklasserna, binder ihop meningar och satser. Då skulle man lätt kunna få för sig att ordet ”rep” är ett bindeord, men icke: det är ett substantiv.

Den vackraste och mest välklingande av konjunktioner är – allt enligt mitt förmenande – ”ty”. Kort, progressivt, lätt arkaiskt. Det vulgära ”för” må vardagsfungera, men ”ty” ger TYngd. Givet att Strindberg, Söderberg med flera bjässar använde det, ty det gjorde man förr, förstås att det är ett flott ord.

Språkhistoria är för övrigt lattjo (ett ord som inte är fullt så arkaiskt). Läs mer om detta på….(Jag ska leta länkar senare!!!)

Ha en fin fredag!