That´s entertainment

I mitt föräldrahem finns en diger samling LP-skivor. Tyvärr har jag ingenstans att ha den själv, så det är föräldrarnas hus som får fungera som en depå. Gratis! Hahahahaha!

Jag vågar mig ibland på en nostalgisk resa in i plastvärlden: Repiga Rod Stewart-plattor, på vilka Rod låter ännu raspigare än det är tänkt; The Clash våldsamma, men ändå poppiga attacker på allt, alla och mer därtill; Ebba Gröns diton; Sinatras swingkalasiga storbandsjazzsessioner; Stones i alla möjliga tappningar.

Ljudresan är härlig – känslor från förr flammar upp, nästan på ett proustskt sätt. (Ordet ”proustskt” är nästan lika svårt att säga som att stava till.) Jag minns hur gärna jag ville ha ett par röda skinnbyxor när jag var 13 år. Rod Stewart hade sådana i elgitarrparadiset ”Hot legs”. Nä, det var inte hans ben som var heta, men hans byxor var genomcoola. Jag köpte aldrig några. Lika bra det. Nu, 28 år senare, dök byxtanken upp igen. Fast det är bara till att inse: Min kropp är inte gjord för skinnbyxor. Fan.

Tankarna under vinylandet (bra, ambiguöst ord!) är ibland självkritiska. Hur kunde jag lyssna på detta? Devo, Sparks, Boomtown Rats. Hur kunde jag? Sparks var nästintill husgudar. Varför?

Men vissa skivor har inte bara klarat den kritiska tröskeln, de visar sig fastmer ännu starkare idag. Starkast av dem alla är The Jams ”Sound affects”. Ska du bara köpa eller snatta ett album i år så är det detta. Här är det britpopens bästa som möter pop, rock, Beatles och…Och det är så bra!

Låt mig fånga dig med händerna i syltburken. För aldrig har den varit så välfylld med smaskigheter.

Förresten. Många tyckte att denna skiva var lite väl beatlesinfluerad, men det var själva tanken med den. Den snyggaste hyllningen är den musikaliska. Den går bortom orden.

Vet du inte var du ska börja ditt Jam-lyssnande? Svaret gör sig på engelska: You can always START! here: http://www.youtube.com/v/gJP8gWLc4IE&rel=1

Den uppenbara kopplingen till The Beatles finner du här http://www.youtube.com/v/LWHA1FmA4w0&rel=1” - och du kommer att uppSKATTA även denna.

Döden är död! Länge leve Döden!

Den 2/12 2007 skrev mannen som jag ser i spegeln följande visa ord på sin blogg www.poetersson.wordpress.com:

”Ett har vi – du, jag, alla – gemensamt: vi dör. Detta är ett faktum även om det inte är fullbordat. Naturlagar och empiri ger detta vid handen. Vi dör.” (Mårten Petersson). Flott, va?

Om döden handlar det idag igen. Tag del!

Min kollega Johan bloggar så det står härliga till. På hans www.satelliten.wordpress.com kan man få sig goda boktips, intressanta takeexperiment, listiga listor och annat smått och gott. Rekommenderas!

I veckan skrev han om Ingmar Bergman och han (Johan, alltså) delgav läsaren sin syn på de bästa filmerna (http://satelliten.wordpress.com/2008/01/21/en-topplista/). Först kom Nattvardsgästerna. Ett fullgott val, javisst. Enligt mitt förmenande finns det dock en film, den ofta alluderade på Det sjunde inseglet, som kommer före, i alla fall om man ser till filmens absoluta toppnummer: Döden.

Döden härjar hejvilt i många bergmanska alster, men aldrig är den så elegant gestaltad som i sagda film. I Bengt Ekerots läskiga tappning är Döden synnerligen levande. En habil schackspelare, en driven konversatör, en galghumoristisk gamäng.

Döden på film – dog den med Bergman? Ja. Det gjorde den. Men så länge filmen finns, finns alltid chansen att möta den igen.

Döden är död. Länge leve Döden!

Ordmannen, den drygaste av superhjältar

Ordvitsar, ordlekar, ordvändningar. I min närhet finner du dessa. Jag vet inte varför jag är en ordman. Inte heller vet jag om det alltid är så himla kul för min omgivning. Detta överlåter jag med ljummen hand till andra att diskutera. Om nu andra vill det.

 

Ovan: Groucho Marx. Det marks (haha) på tuschmustaschen.

Orden är följaktligen centrala i mitt liv.  Givetvis är jag inte ensam om att känna så: det finns en kollektiv ordskatt som många älskar att ösa ur, låna av, bidra till. Skatten består av allt från bibelcitat, via Shakespeare och Goethe, till Monty Python och Star Wars. En ton och en klang som ljuder inom alla oss ordmänniskor, oavsett var, när och hur vi befinner oss.  Ungefär som kockar känner kryddan, bonden vetet, hallicken…Och så vidare. En bild säger mer än tusen ord? Dumheter. Ett ord säger ofta mer än tusen bilder.

Fast ibland – detta händer inte ofta – är stumhet att föredra. Subtilitet och total timing, miner och gester, pauser och rörelse tar över. Resultatet kan bli oerhört, framför allt i humorns värld. Ja, den roligaste sketchen jag vet är den tystaste (jag är svensklärare och får lov att komparera okomparerbara adjektiv.)   En strålande stum stump!

”Spegel, spegel på väggen där: Säg mig vem som Groucho är!”

http://www.youtube.com/v/j5lU52aWTJo&rel=1

En klassiker till

Muppreflektionen igår var kanske inte så dum? Ändå undanhöll jag er det bästa av det bästa. Här kommer nu The Leprechaun Brothers, de tre fenomenala och känslosamma irländarna den svenske kocken, Animal och Beaker, med ”Danny Boy”. Hade de ställt upp i melodifestivalen, hade alla andra tvingats till walk over.

Bättre än så här blir det inte.

http://www.youtube.com/v/OCbuRA_D3KU&rel=1

En äkta leprechaun. Kolla www.wikipedia.org!

Klassiker

Vad är en klassiker? Definitionerna är legio, men en som säkert många kan skriva under är Nationalencyklopedins: ”klassiker, författare eller litterärt verk som på grund av sitt bestående värde anses förtjäna beteckningen klassisk.”

Nästa fråga: Vad är då bestående värde? Detta utvecklas inte i NE, men tänkbart är att det är något som betyder något för många i alla tider. Eller något sådant.

Klassiker – kan de vara individuella? Givet definitionen bestående värde, förstås att de kan vara det. De har ett evigt värde för den enskilde. Klassiker för mig är Bröderna Marx, The Beatles, svenska MAD, Ahlgrens Bilar, The Rolling Stones, Cole Porter, Ingmar Bergman, Björn Borgs wimbledonfinaler. Mozart. Bland en hel del annat.

Min dotter Lovisa, Lisa, Lislis, Majmonster är väl bevandrad i de litterära klassikernas  värld. Hon skulle mycket väl kunna kallas Läsa i stället för Lisa. Hon är även en hejare på film och musik. Men igår uppdagade jag en brist, som hade hon levt sitt liv i ett kulturellt skymningsland. Aldrig hade hon hört talas om Den Svenske Kocken (med versaler!!!). Aldrig! Inte heller Animal, Kermit eller någon annan mupp. Alla dessa fantastiska muppenbarelser som berikade min barn- och ungdom. Ajajajajajaj. Jag kände mig som en misslyckad pappa. En som inte lyckats uttala ett ”Sesam – öpnna dig!” för sina telningar. En förlorare till fadersgestalt.

Så kände jag emellertid bara ett kort ögonblick. För som tur är finns Youtube. Vilken mupptäckt jag gjorde! Alla möjliga inslag med mupparna fanns inlagda, och flera av dem hade haft flera hundra tusen besökare. Hopp finns för mänskligheten! 

Jag och dottern skrattade glatt ihop i en timme. Jag höll så när på att komma för sent till ett möte, men det var det värt.  Att komma för sent på grund av ett faderligt förankrat muppuppdrag, det måste betraktas som ett synnerligen legitimt skäl.

 Här är nu tre sanna muppklassiker. Njut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

1. Rita Moreno och Animal i en febrig duell. http://www.youtube.com/v/0yvHWyvexZA&rel=1

2. Den svenske kocken lagar chocolate moose (sic!). http://www.youtube.com/v/CAsYwW7pt7o&rel=1

3. Den galna manamana-sången. Hippie-Jippi!http://www.youtube.com/v/cV1C_gS1soM&rel=1”

Länge leve lördag!

377. Det är Det Magiska Numret. Text-tv:s fotbollssida, ständigt uppdaterad, med det senaste målet blinkande. Det är allt som händer i rutan. Ett litet blinkande. Jag och min fader sitter med varsin öl, varsin tipslapp, varsitt ömsom lugnt, ömsom förfasat ansiktsuttryck. Brasan i öppna spisen sprakar, ute är det mörkt, spänningen är lika konkret som en tegelsten. Det är lördag.

Att tillbringa två tidiga kvällstimmar på detta sätt, kan det betraktas som normalt? Absolut inte.  Men ändå finns det få saker i livet som gett mig samma glädje. Eller irritation för den delen. Fel lag har en tendens att vinna. Ju.

Fast det spelar ingen roll, ty det kommer en ny vecka, en ny tipsrad – och en ny lördag.

Tack sidan 377!

CM8ShowAd(”stortavla_3″);

CM8ShowAd(”stortavla_4″);

CM8ShowAd(”stortavla_5″);

CM8ShowAd(”stortavla_6″);

Babbel om Babel

Gud stör sig ibland på oss människor. Eller vad sägs om följande, klippt ur wikipedia.se?

Babels torn, byggnadsverk omnämnt i Gamla Testamentet, 1 Mos. 11:1-9, eventuellt en babylonisk ziqqurat (trappstegstempel) vigd åt Marduk.

Den traditionella uppfattningen [redigera]

Babels torn i Bibeln har ofta använts synonymt för mänskligt övermod och försyndelse mot Gud. Försöket att bygga ett torn ända upp i himlen har ansetts ha bestraffats med språkförbistringen, uppdelningen i olika tungomål, så att människor inte längre kunde förstå varandra.

Bibeltexten [redigera]

I texten sägs att människorna vill bygga en stad, med ett torn som når ända upp till himlen. På så sätt skulle deras namn bli känt och de skulle slippa vara skingrade över hela jorden. De hade hittat en dal i Shinar där de hade bosatt sig.

För att bygga tornet slog man tegel och som murbruk använde man beck.

Herren steg ner för att se på staden och tornet och säger då: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig”.

Guds reaktion på stadsbyggandet och tornbygget blir därefter att han vill ”skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”.

Sålunda säger Bibeln, Gud och Wikipedia. Fast trots sin omnipotens (inte impotens!), det vill säga allsmäktighet, lyckades Gud inte fullt ut med sin plan att splittra språken. Som bevis för detta kan nedanstående lilla anekdot fungera:

På en resa för några år sedan gick jag och ett gäng kollegor in på en restaurang. Vi drack lite veteöl och undersökte menyn. Några kötträtter gjorde oss konfunderade och det enda som kunde hjälpa oss i förbryllningen var servitrisen, varför vi påkallade hennes uppmärksamhet. Dialog följde:

Jag, pekande på kötträtten: ”Ist es nöff, voff, mjau oder muuh?”

Hon, tittande stint på mig: ”Es ist bäää!”

Vi var för övrigt i Bääääääääärlin.

Odla din trädgård!

Både författare och filmmakare är synnerligen medvetna om hur viktigt det är med den så kallade planteringen. Plantering? Sånt som man pysslar med i trädgården? Exakt! En skicklig författare sår små frön som så småningom ska få spira.

Anton Tjechov, en känd rysk novellist och dramatiker, sade en gång något i stil med att ”hänger det ett gevär på väggen, måste det någon gång avfyras”. Han menade sålunda att det gäller att genom plantering bana väg för mer eller mindre betydelsefulla händelser.

Inte minst i kriminalromaner finns otaliga exempel på plantering: olika ledtrådar läggs ut för läsaren. Lösningen känns sedan inte alls så ologisk. Hade däremot ingen plantering gjorts, hade upplösningen antagligen känts virrig och besynnerlig.

  Exempel (mer eller mindre övertydliga…) 

·        På den regnhala gräsmattan låg hala, hala löv, flera hala bananskal och en sylvasslipad kratta. I rabatterna låg lökar och frön, lite huller om buller. Trädgårdsmästaren, den allmänt hatade och obalanserade Arthur Börjesson, sprang vingligt över det isglatta gräset – han var ful, full och förbannad – för att skriva ned alla fel som hans underordnade begått i arbetet. Men ibland bör man inte vara full och förbannad, ty i sitt tillstånd såg den onde hortonomen inte upp, eller snarare ned, och mötet med krattan var obönhörligt. Krattar bäst som krattar sist, kan man säga. Och Arthur Börjesson hade krattat för sista gången. (Plantering: alla hala grejer och krattan)

·        ”Då jag dör vill jag dö i en doft med rosor”, tänkte Elsa, då hon låg och påtade i vårrabatten. Rosorna hade alltid varit Elsas älsklingar. Hon kunde sitta i trädgården i timmar och bara andas in, andas ut, andas in, andas ut. Rosorna fyllde hennes hela tillvaro. Ingen kunde veta att Elsa led av svår biallergi. Och Elsa såg aldrig biet i rosen. Men hennes önskan gick i uppfyllelse. (Plantering: Elsas tankar och rosorna)

·         Dagens eko, kvart i fem. I Gävle uppmärksammades idag en sällsynt gäst i den svenska faunan: En grizzlybjörn. Björnen Frankenstein rymde för några dagar sedan från Cirkus Nackskott och han befann sig vid elvatiden i förmiddags på Åhléns damavdelning. Länsveterinär  tillkallades, och man lyckades söva björnen. Ingen kom till skada. Affärschef Olof Lundin förstod inte varför björnen valt just damavdelningen. Delikatessavdelningen hade varit mer logisk. Vi går vidare med utrikes: Den tibetanske utrikesministern Kajun Food, varnade idag för att man iakttagit trupprörelser från Kinas armé…” I Uppsala stod Bjarne och lyssnade på radion. ”Tänk: en björn i Gävle. Festligt. På damavdelningen. Hahaha”. Det knackade på ytterdörren. Bjarne öppnade. Och än idag – fyrtio år senare – kan Bjarne inte för sitt liv förstå hur den kinesiska armén kunde ta fel på Uppsala och Tibet. (Planteringen är lite oväntad här. I stället för björnen blev det den kinesiska armén. Som synes kan man använda planteringen som ett överraskningsmoment. Ett busfrö!!!)

Den som sår, får skörda. Så: Så!

Konvolut

CD-formatet var egentligen förödande för skivindustrin. Eller snarare: Det var förödande för oss skivköpare.

Plast eller papper? Frågan är ungefär som ”regn eller sol?”.

Min första egna skiva var med The Rolling Stones: ”Big Hits – High Tide and Green Grass”. Klassikerna fylkades på detta album. Satisfaction, Get off of my cloud, It´s all over now. Jippi! När musiken dånade ut ur högtalarna satt jag och vredvände på konvolutet. Fingertoppskänslan samsades med öronen. Effekten var brutal. Omvälvande.

Idag? Vem vänder och vrider på 10X10 cm meningslös fulplast? Den doftar inget, den säger inget, den ger inget.

Dagens ungdomar: Ni fick fel? Vi äldre? Nyl. VInyl, med tillhörande papp.

Konstigare är det inte.

Om Gud och sånt

”I BEGYNNELSEN fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud”.

 Så inleds det pampiga Johannesevangeliet i Nya Testamentet. I Bibeln, alltså. Ordet var följaktligen synnerligen centralt enligt texten. Johannesevangeliet är förresten till skillnad från synoptikerna (vilket har nada med glasögonföretaget att göra; här handlar det fastmer om att vara ”samseende” – Matteus, Markus och Lukas berättar om Jesus på liknande sätt, därav uttrycket) spännande teologi. Lite svårtillgänglig, lite snårig, lite skum. Skojig! Läs vid tillfälle!

Till saken. I Joh 1:14 konstateras det att Ordet blev Kött (i den gamla översättningen). Frågan är då som följer: Hur gick det när Köttet kom till livsmedelsbutikerna?

Mu.