De som läser min blogg har sett hur jag skrivit om påhittade levnadsöden. Parodiskt och med en ögonglimt. Uppenbart, eller hur?
Människoöden fascinerar. Varför skulle annars ”Pojken som kallades Det”, ”Asyl” och liknande böcker trängas i boklådorna? Många av dessa böcker bygger säkert på sanna händelser och är säkert ofta skrivna i ett rent terapeutiskt syfte , men många författare har diktat upp sina liv. Falsarier, alltså. Och av de sistnämnda ”många” skrattar säkert en stor del glatt på vägen mot banken, överlyckliga över att de skrivit om olycka.
Nedan är en text som jag klippt ut från Sydsvenskan i söndags. Den är välskriven, viktig och verkligen tänkvärd.
Sanningen lever farligt
Först publicerad: 15 mars 2008 23:30
Senast uppdaterad: 16 mars 2008 09:29
Daniel Mendelsohn om fejkade memoarer – ett växande problem som skymmer de sanna berättelserna om dem som verkligen lyckades överleva Förintelsen.En dag i mars för fyra år sedan såg en mycket gammal dam – stilig, snöfärgat hår, utan tillstymmelse till leende – på mig med förakt i blicken. Som polsk jude hade hon överlevt Förintelsen och hon hade berättat för mig hur hon och hennes lille son hade lyckats vara steget före alla som jagade dem, och när vi hade kommit till slutet av denna häpnadsväckande berättelse tittade jag upp på henne och sa: ”Vilken fantastisk historia!” Det var då som hon tittade föraktfullt på mig. ”Fantastisk historia”, upprepade hon surt. Sedan en tung suck. ”Om man inte hade en fantastisk historia, skulle man inte vara en av överlevarna.” Hon syftade givetvis på att bokstavligen överleva, att överleva i ordets elakaste, mest djuriska mening, organismens basala fortlevnad. I en tid när judar runtom i Europa samlades ihop som boskap eller jagades som vilt berodde deras överlevnad på så extrema uthållighetsbragder och vågspel, på så osannolika tillfälligheter och lyckokast, att de kan förefalla för långsökta för att vara sanna.
Ett judiskt par som gömde sig på vinden till en nazistisk officersmäss tvingades lyssna till hur soldaterna i våningen under skämtade och drack efter dagens slakt. Två bröder gömde sig i skogen, fäste hjortklövar på fötterna närhelst de gick i snön för att förvilla dem som försökte fånga dem. En yngling lämnade hemmet dagen före tyskarnas invasion av hans polska hemstad och han bara fortsatte att vandra österut, tills han nådde Kina.
Jag hörde dessa historier direkt från källorna för fem år sedan medan jag samlade material till en bok om släktingar till mig som inte överlevde. Förra måndagen hörde jag en historia om en föräldralös judisk flicka som förflyttade sig 3200 kilometer från Belgien till Ukraina, som överlevde ghettot i Warszawa, som mördade en tysk officer, och som – detta är det mest ”fantastiska” av allt – gömde sig i skogen där hon skyddades av vänliga vargar.
Problemet med den historien är att den är en lögn, berättad i en bästsäljare från 1997 av Misha Levy Defonseca, och förra veckan avslöjades boken som en komplett fabrikation – ingen resa, inget Warszawa, inget mord, inga vargar. (Inga judar heller, författaren som egentligen heter Monique De Wael, är katolik.) Falska memoarer är förvisso inget nytt: 1998 avslöjades en memoar från någon som sade sig ha överlevt Förintelsen som barn, ”Fragments”, som varande falsk, och nyligen exploderade trovärdigheten för James Frey i tusen små skamliga bitar sedan hans memoar ”Tusen små bitar” visade sig vara uppdiktad.
Men dessa droppar har nu blivit en flod. Bara dagar efter avslöjandena om De Waels bok uppdagades att en annan berättelse om extremt lidande var bluff. (Denna bok ”Love and Consequences” utgav sig för att vara en självbiografi av en ung kvinna, till hälften vit, till hälften indian, som uppfostrades av svarta fosterföräldrar på Los Angeles gänghemsökta gator.)
Bedrägeriet i dessa nya böcker är betydligt mer förkastligt än James Freys självdramatiserade utsvävningar. Den första boken plagierar andra människors trauma och ingen av dessa nya falska memoarer var skrivna av människor som hör till förtryckta grupper – judarna under andra världskriget, dagens fattiga afroamerikaner i Los Angeles – utan av människor som hör till klasser som är relativt trygga och privilegierade. De Wael var en kristen belgiska som uppfostrats av nära släktingar sedan hennes föräldrar, som hörde till motståndsrörelsen, hade förts bort. Författaren till ”Love and Consequences”, Margaret Seltzer, växte upp i ett lyxigt område och gick i episkopalkyrkans skola.
I båda fallen har alltså en jämförelsevis privilegierad person för egen vinnings skull lagt beslag på verkliga trauman som plågat verkliga människor – för att blåsa upp karriären och bankkontot, men också, vilket är verkligt intressant, av författarnas kommentarer att döma som ett slags psykologisk belöning. Seltzer sade sig vara ”söndersliten” i sin ambition att på något sätt agera som buktalare för sina ämnen, ”att ge röst åt människor som ingen lyssnar på”. De Wael har på liknande sätt hänvisat till en längtan att vara del av en grupp som hon, sannerligen, inte tillhörde: ”Jag kände mig annorlunda. Det är sant att jag alltid känt mig judisk, och jag kunde senare i livet försonas med mig själv genom att välkomnas i den gemenskapen.” (”Känt mig judisk” är frånstötande, verkliga judiska barn mördades oavsett hur de kände.)
Även om dessa uttalanden vill antyda en på något sätt berömvärd önskan att visa ”empati” med förtryckta grupper, så både speglar och utnyttjar denna sentimentala gest en tämligen vanlig och skadlig kulturell förvirring när det handlar om identitet och lidande. Under de senaste femton åren har vi ofta blivit inbjudna till att ”känna andras smärta”, så ofta att vi sällan pausar och frågar oss om detta är bra.
Empati och medlidande är starka och nödvändiga emotioner som fördjupar vår känsla av samhörighet med andra; men de bygger på ett slags metaforisk inlevelse av vad andra går igenom. Det lätta antagandet att vi bokstavligen kan ”känna andras smärta” kan skada vår känsla av vilka vi är – och dessutom, vilket är allvarligare, av vilka andra är. ”Vi har alla aids” sade nyligen en kampanj som syftade till att göra oss medvetna. Ärligt talat: nej det har vi inte. Att låtsas att vi alla har aids, även på ett retoriskt plan, förnedrar dem som faktiskt är drabbade.
På samma sätt – för att återvända till Förintelsen – kan ett museum som erbjuder besökarna en chans att gå in i en boskapsvagn, antagligen för att förmedla hur det var att befinna sig i en, inte skapa sann sympati eller förståelse, utan endast en ytlig form av identifikation som nedvärderar det verkliga lidande som verkliga människor kände när de genomled den skräcken. (När du lämnar boskapsvagnen kan du gå till kafeterian och äta din kycklingsallad; när judarna lämnade boskapsvagnen gick de in i gaskammaren. Kan du verkligen säga att du ”vet hur det var”?)
I en tid som blivit besatt av ett begrepp som ”identitet” kan det vara nyttigt att komma ihåg att identiteten är precis den kvalitet hos en människa som andra inte kan lägga beslag på. I en värld där temaparksliknande simuleringar av andra platser och erfarenheter i allt högre grad görs tillgängliga för den som kan betala biljetten behöver vi förstärka gränsen mellan det som är autentiskt och det som är ersatz, snarare än sudda ut den. Men det är det senare som De Wael definitivt har gjort, av skäl som hon antydde var ömkligt psykologiska. ”Berättelsen är min”, sade hon. ”Det är inte faktisk verklighet, men min verklighet, mitt sätt att överleva.”
Att ställa ”min verklighet” mot ”den faktiska verkligheten” är, i själva verket, ett tecken på psykos. Och givet De Waels lidande under kriget är man benägen att sympatisera – tills du läser att hennes beslut att skriva en memoar kom vid en tidpunkt när hennes man var arbetslös, eller att hon framgångsrikt stämde sin förläggare på mer än 20 miljoner dollar för ”tjänstefel” (detta kallar vi verkliga judar för chutzpah). Eller tills du får reda på hur hon fräckt manipulerade alla som trodde på henne. (Hon berättade att hon fick en rabbin att tända ett minnesljus för ”djuren”).
Uttryck som ”min verklighet” väcker än mer långtgående och allvarliga frågor om tillståndet för vår kultur, där själva begreppet ”verklighet” är i farozonen. Tänk på ”realityunderhållningen” som är en skrämmande parallell till de falska memoarernas beslagtagande av andras autentiska erfarenheter: här tvingas verkliga människor genomleva plågsamma eller förnedrande eller extrema situationer, medan deras verkliga emotionella reaktioner blir upphov till tittarnas meningslösa tillfredsställelse. Tänk på internet: ett mer kraftfullt verktyg för utbildning går det knappt att föreställa sig, samtidigt är det rena Vilda Västern för slumpmässig jagframställning där vemsomhelst kan säga vadsomhelst om vad- och vemsomhelst och få det ”publicerat”, vilket redan problematiserat gränsen mellan sanning och lögn, mellan expert- och amatörutlåtanden, mellan autentiska och ickeautentiska identiteter, mellan verklighet och fantasi.
Denna genomträngande suddighet, den flyktighet som omger verkligheten när du kan stänga av hela världar bara genom att sluta prenumerera på ett visst innehåll, byta ett namn på skärmen eller stänga laptopen, är en kulturell riskfaktor just nu. Det är inte så att liknande bedrägerier inte har begåtts förut, men det oroande är att folk nu, kanske för första gången, inte frågar sig om de fantastiska historierna är sanna, utan om det spelar någon roll huruvida de är sanna. Den mest nedslående reaktionen på skandalen med James Freys bok var känslan som många läsare gav uttryck för, nämligen att oavsett om den var sann eller ej, så hade hans bok gett dem den försonande må brakänsla som de hade sökt efter när de köpte hans roman, jag menar, ”memoar”.
Men det är klart, vi gillar alla en god historia. Grymheten med de falska är att de ofrånkomligen kommer att göra oss skeptiska gentemot de sanna – en konsekvens som är outhärdlig att tänka på när Förintelsen i sig allt oftare avfärdas som bara ytterligare en ”fantastisk historia”.
När jag just hade börjat samla material till min bok var det en annan gammal kvinna som plötsligt tröttnade på att bli intervjuad. ”Historier, historier”, suckade hon trött när vår gemensamma stund led mot sitt slut. ”Det finns inte papper nog för skriva ner alla historier som vi kan berätta för er.” Hon talade förstås om sanna historier. Så tragiskt om dessa fantastiska historier, på grund av de falska, aldrig kommer att bli lästa – eller trodda.
DANIEL MENDELSOHN
prisbelönt kritiker och författare, senaste boken är bestsellern ”The Lost: A Search for Six of Six Million”, historien om sökandet efter berättelserna om familjemedlemmar som dog i Förintelsen. Översättning: Daniel Sandström
© 2008 The New York Times
(Distributed by The New York Times Syndicate)
(Peterskyrkan – här skålar man i Rom)
(Har denna bild något med texten att göra?)
(TITANIC – sämre isbergsteknik än Hemingway)
(Bonusbild)
