”Det brinner en eld i min själ”. Strindberg sade så. Detta var efter en oerhört misslyckad grillkväll, vilket få känner till. Han hade problem med såväl absint som tändvätska, den gode August. Samma kväll som yttrandet gjordes hade han för övrigt tuttat fyr på sin labrador. Därav uttrycket ”hot dog”.
1. Detta är en Fender Telecaster.
K O N S T P A U S
2. ”Hellre elgitarr än blåskatarr” (ur Obevingade ord av Mårten Katetersson)
”Ett bevingat ord: Fågel” (ur Mitt liv bland mesar av Mårten Hackspettersson)
”Hypotenusa – ett triangeldrama” (ur Bevinklade ord av Mårten Patetersson)
Den tredje ekorrbrodern – Paff – är det få som känner till. Han är i princip alltid häpen, som fallen från skyarna, bortkollrad.
Dagens tanke handlar emellertid inte alls om ekorrar. Jag vet föga om dessa krabater, och jag bryr mig inte speciellt mycket om dem heller.
Från Piff är steget dock inte långt till riff – och det (riffet, inte steget) ska i det följande behandlas.
Följande
Jag har aldrig varit någon riktig supergitarrist. Inga vådliga fingereskapader längs halsen, inga våldsamma plektrumkrumbukter mot strängarna, inga hendrixbensinbombardemang. En hygglig kompgitarrist med en del smarriga rifftendenser. Det är jag. Just bland riffen mår jag som bäst. Riffterapi.
Vad är då riff? Wikipedia anför denna eleganta definition:
Riff è un termine, forse coniato dai musicisti afroamericani, usato in campo musicale come abbreviazione e alterazione di refrain.
Nella musica jazz, frase musicale corta, semplice, generalmente facile a ricordare, senza sviluppo melodico, destinata a durare più o meno a lungo, come sottofondo a improvvisazioni solistiche, ma che può anche costituire il nucleo di un brano musicale.
Generalmente la parola riff connota brevità, ripetizione e tensione ritmica ed è spesso associata ad un solo strumento, es. riff di chitarra. Per cellule ripetitive più prolungate (o a carattere rilassato) si usa a volte il termine groove.
Så sant! Inte minst det om ”groove”. Riffet upprepas som ett mantra, det ger stadga och spänning, det växer och biter sig fast, det grooooooooooovar.
Ännu en övergång i form av en retorisk fråga: Vad skiljer då ett riff från ett solo? Ett solo är mer flyktigt. Tråkigare. (Och detta har absolut inget med att göra att jag inte kan spela galna hårdrockssolon. Absolut inte! Äh!) Riffet utförs i samklang med de andra. Solot är mer – solo. Här tänkte jag skriva något om sex, men det skippar jag. I stället tar jag upp fem, mina fem, favoritriff för tillfället. För den som vill testa dem – kolla gärna Youtube. Där fylkas goda gitarrister med de finaste av uppsåt – att dela med sig av sina kunskaper.
1. Brown Sugar. Keith Richards Fender Telecaster öppnar öronen bättre än de bästa topz, bomullspinnar i öronen, ni vet.
2. Honky Tonk Women. Keith Richards Fender Telecaster i samklang med trummor och en koskälla. Mu! Mums!
3. Can´t You Hear Me Knocking. Keith Richards Fender Telecaster får armhåren att glöda. Mycket ström där.
4. Tumbling Dice. Keith Richards Fender Telecaster slår an en sträng när dess strängar slås an. Aleatorisk låt. (Vad nu aleatorisk kan betyda. Slå upp!)
5. Happy. Keith Richards Fender Telecaster lyckliggör alla lyssnare.
Ja, det var mina fem favoritriff för tillfället. En annan dag ska jag skriva om mina favoritriff av The Rolling Stones frontgitarrist Keith Richards. Han spelar ibland på en Fender Telecaster.
I min oerhört omfattande och synnerligen strukturstringenta forskning kring olika språks mer eller mindre utdöda ordspråk har jag nått fram till många spännande och banbrytande rön. Nedan ges dock inget exempel på detta. Fastmer vill jag här påvisa att det har funnits ordspråk, som man inom en kultur funnit så onödiga att man helt sonika valt att begrava dem i glömska. Jag har nu tyvärr blottlagt dem. Så kan det gå! Här är ett axplock:
Han som gräver där han står, han skall så småningom bli lerig (Kina, tidig Ding-period)
Den som vill vara fin, bär inte mockasin (Indianstammen Svartfötter, sent om hösten)
Bättre att vara en pungråtta, än en råttpung (australisk klock- och urbefolkning, djävligt länge sen)
Olé, olé, olé, ole – Vi älskar Djurgårn, vi älskar Djurgårn (Rink-eby, sen mittperiod)
Vill någon läsa mer om detta, så går inte det.
(Är detta:
a) en pungråtta
b) en påfrestande typ
c) en åsna
d) något ganska äckligt eller
e) en finsk utrikesminsiter?
Eller allt ovanstående?)
”Jag hatar att skriva, men älskar att ha skrivit”. Sade Churchill detta, så var han klok. Om han inte sade det, så var han klok ändå. (Han tillskrivs mycket som han aldrig sagt eller skrivit.)
Skrivande är ibland smärtsamt. Även de enklaste av texter kan innebära vånda, svett, tårar och ännu mer vånda. Men det är behagligt när det är avklarat. Som en hård löprunda, ungefär.
Häromdagen hörde jag att bloggande kan ge upphov till stressymptom. Många mår helt enkelt dåligt av att hela tiden behöva (sic!) presetera något. Ingen mer än skribenten själv trycker på, men det är ju just det som är problemet. Man börjar tro att bloggen är viktigare än den de facto är. DE som läser den får en stunds förströelse, underhållning, tänkvärdheter eller allmänt trams, och tycker kanske att det är givande. För stunden. Det skrivna i en blogg gör knappast några större avtryck. (Fast det KAN göra det, givetvis). Skribenten börjar så smått överskatta textvärdet. Inse faktum: Bloggeri handlar inte om skönlitterära stordåd.
Jag har märkt på mig själv att om jag inte har skrivit på ett par dagar så blir jag jäktad. Idiotiskt. Vad göra? Helt enkelt konstatera att det viktiga inte är Att skriva för skrivandets skull. Således kommer jag inte att göra det hädanefter. Eller?
”WordPress”. Ordtryck. Det är sidans namn. Ordpress…Press att skriva? Hmmm.
Pennan bryter ner min kropp
Men himlen är blå,
så jag är glad ändå
Hej hopp!
(ur Mårten Poeterssons dikt ”Pennan bryter ner min kropp. Men himlen den är blå, så jag är glad ändå. Hej hopp!”. Ur och ur, förresten: den har ingen fortsättning. ”Ur” lät bara bra.)
Den esoteriskt klingande titeln ovan är inte mycket att ta notis om. Att ägna energi åt allergi, det är däremot något många måste göra i dessa dagar. Pollen, pollen, pollen. Samtidigt är våren en härlig tid. Ja, jag känner att den måste besjungas, bediktas, beskrivas!!!
VÅR
Av Er Mårten Poetersson
Vår på landsbygd, vår igen
Det våras för tall och för fur
Skogens konung springer på myren
och trampar på massor av rara små djur
Skogen sjuder av myllrande liv
Folk dricker kaffe på stranden
Det finns mycket att göra – många alternativ
Man kan leta efter fimpar i sanden
Tomten har ledigt, sitter och myser
men blir stungen av ett bi
Tomten insjuknar och fryser
Han har dödlig allergi
Vår på landsbygd, vår igen
Det våras för tall och för fur
Skogens konung lämnar nu myren
med klövarna fulla av krossade djur
(Bild föreställande tomte)
(Bildt – en annan tomte)
Jag har en liten oskyldig hobby: sångsadism. Den är oskyldig så till vida att ingen tar någon skada av den, men den är neslig att drabbas av.
Så här funkar den:
Förutsättningar: Plats och situation: I kön i matbutiken. Tid: Gärna sen eftermiddag. Många har låg sockernivå då, och är därmed lätta att rubba. Offer: Personen i kassan.
Metod: 1. Nynna först en sång. Valfri, men helst någorlunda bekant för de flesta. 2. Fyll, ju närmre du kommer kassan, i med ord. 3. Precis när du möter kassörens blick – stoppa mitt i ett ord eller en mening. 4. Tvinga fram slutet på ordet eller meningen av kassamänniskan, blott genom ögonkontakt och tystnad.
Resultat: Rodnad. Få klarar av att motstå lusten att fylla i det saknade.
Inte snällt, inte speciellt nödvändigt men kul. Testa själv!
Bra låtar:
1. Kamomilla stad (…och jag är linjens spårvagnskonduk -)
2. Diggiloo, diggiley (… alla tittar på -)
3. New York, New York (…it´s up to you, New York, New Yor-)
Lycka till!
(Ännu bättre effekt får du om du sträcker fram en mikrofon i det tysta ögonblicket. Hahahahahahahahahahahahahahahaha!)
Häromdagen presenterade jag min idé om en grammatika. Om ordklasser, som ni kanske minns. Men ordklasserna utgör ju bara en del av grammatiken. Den andra delen är den om satsdelar. Subjekt, predikat och andra godsaker. Mums! Så här lyder baksidestexten:
Mårten Petersson presenterar med viss skadeglädje uppföljaren till Ordklasser:
”…obegripligt bra eller bra obegripligt…”
”Det är så genombra och genomtänkt. Han måste vara genomamerikan.”
Mort Peterson, New York Post
”Hallå! Var är mina glasögon?”
Dr M. Årtenpetersson, Vi Professorer
”Jag vill bara säga följande: följande.”
Mårten-Peter S:son
(De första månresenärerna tog verkligen sats)
