Vad är det för fel på svenska artister och låtskrivare? Eller rättare skrivet: Vad är det för rätt med flertalet av dem? Inte nog med den sorgliga musiken; det verkar därutöver finnas en fäbless för intetsägande interjektioner. Bottnar detta i lathet, oförmåga eller ren och skär kollektiv ordkollaps?
Intetsägande interjektioner. Vad menar jag med det? Jag skulle med lätthet kunna välja något av E-type, Ledin, Markoolio, Uggla, BWO, men jag nöjer mig med t¨vå exempel: Nordman och Gyllene tider.
I Nordmans allt annat än poetiskt högtstående ”I lågornas sken” infinner sig denna rad: OAO…I lågornas sken. OK. ”OAO”, eller hur det nu skrivs ut, är ju bra om någon bränner sig. Men vad är det för fel på den här varianten: AJAJ…I lågornas sken?
Fast det kanske mest är tänkt som ett gutturalt rop, ett skri från stenåldersmän, ett vrål för att dölja att man inte kom på något bättre.
Jag går och fiskar…ÅÅÅÅÅ…och tar en tyst minut. ÅÅÅÅÅ? Fiskas det i en å? Varför inte: Jag går och fiskar…HEJ o HÅ…? En annan snygg variant: Jag går och fiskar…LUNKA PÅ…? Det hade varit så lätt. Men nog katten ska det vrålas.
Tyvärr finns det inget botemedel. Ingen lyriker som kan ringa runt och ge tips. Vrålen kommer att leva vidare, oavsett VAD. STENA diverse musikförlag lär inte hjälpa i alla fall. Jag ger upp.
OAO. ÅÅÅÅ. BLÄ.
(Kan inte så många ord, han
den däringa Nordman)
