Jag vill med en gång säga följande: ”Följande”. Så. Dagens text handlar om minnet och lallande. För att göra den extra intressant har jag lagt in lite språkliga grepp. Tillgodohåll!
Homeros kunde det där med minnesteknik. Legenden gör gällande att denne mästarepiker kunde sina verk utan- och innantill. Tack vare den mjuka hexametern och de olika formlerna och stående epiteten, skulle vissa vilja tillägga. Men vissa skulle då inte vara varse (nota bene allitterationerna!) att detta hjälper föga då hundratals sidor ska pangas in.
Det sägs att Homeros var blind, vilket förstärker det fantastiska i hans memoreringstalang. Å andra sidan är det tveksamt om han kunde rubbet; ingen spelade in hans framträdanden och det finns ingen nu levande som träffat honom. Han levde ju för mer än 2700 år sedan, och så gammal blir man bara om man råkar vara nära släkt med Abraham och hans kumpaner (någorlunda lärd allusion!)
Vem klarar något liknande idag? Kanske någon supershakespeareuttolkare eller någon exegetraket, som strör bibelord kring sig som en bonde sår sin åker (liknelse!), men inte direkt gemene man.
Nu kunde säkert inte gemene man - antagligen inte ens versale (ordlek!) – lära sig så mycket rabblande, men något säger mig att både gemene och versale man var bättre förr. Idag är utantillandet en bortglömd konst. Dikter, psalmer, sånger…I överflödets textflod (metafor!) har mången rad gått förlorad.
Ändå lyckas vi ofta sjunga med i sånger eller viska med i böner vid något sällsynt och påtvingat kyrkobesök. Och detta beror på vår förmåga att fylla ut, att lalla med. Ofta med nonsensord eller dito. Ibland hjälper artister och kompositörer oss på traven: Roxette nannar ”nananannananananananananananananananananan- she´s got the look”. Ledin trallar ”gillalalalalallalala läget”. Springsteen shanananar titt som tätt.
(Lali betyder faktiskt ”lallande” eller ”tal” på grekiska. Tungomålstalande – ni vet sådant som extatiska religionsutövare kan falla in i – heter glossolali. Är det kanske något gudomligt som fyller Gessle, Ledin och Springsteen? Eller fördenskull den som sjunger med eller fyller ut med nanananana,lalalala,shanananana?)
Lalalala, nananana, shananana i all ära. Värst är väl ändå didididi-andet? Jag känner personer som alltid får in ett diaboliskt ”di” i sånger: Diggilodiggidi, didididididi; Min älskling, dididididididididididididi; Oh Mandi, didididididididi; Obladididididididididi.
Mycket var bättre förr, inte minst det mänskliga minnet (massor av allitterationer!). Eller som det heter i sången: Yesterdi.
