Sångtvång

Jag åker buss. Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö-Veberöd-Malmö…

Visst, vägen är den samma och sätena är lika mollframkallande som en regnig februaridag. Ändå är busseriet helt ok. Tid till kontemplation, arbete, läsning, allmänt slappande.

Vissa problem vidlåder emellertid de nyss nämnda företeelserna.

1. Allmänt slappande. När jag halvsover sött så lutar jag benen mot framförvarande säten. Ett par gånger har detta medfört att mina ben också börjat sova sött. Effekten med mina sovande ben är komisk för omgivningen, mindre festlig för mig. Att pladaskfalla är inte kul, helt enkelt.

2. Arbete. Hur roligt är det att arbeta när man just har arbetat eller just ska arbeta en 8, 9, 10 timmar?

3. Kontemplation. Vem orkar med sånt?

4. Läsning. Äh. Åksjuka.

Återstår gör då en sysselsättning som inte nämnts hittills. Ipod. Musik rakt in i örat, in i hjärnan, blodomloppet, fötterna, själen. Viva la musica! På sistone har jag haft Frank Sinatra, Freddie Mercury, John Lennon, Johnny Rotten med flera som medpassagerare. Bra grabbar. Bra döda grabbar till och med, bortsett från Rotten.

Tyvärr är inte detta helt problemfritt heller. ”Don´t stop me now” med Queen är i princip omöjlig att inte sjunga med i, ”Come fly with me” framtvingar croonern inom mig och ”Burning Love” med Elvis har en sådan hysterisk basgång att det är ofrånkomligt att man börjar dansstudsa. Nu får jag alltså bekämpa ett sång- och danstvång som sjuder i mig. Hur skulle det se ut om jag började spela luftsaxofon till ”I get a kick out of you” eller slängde mig raklång och försökte frammana allsång till ”God save the queen”? I bussen, alltså? På gatan är det naturligtvis i sin ordning.

Jag åker buss. Tills jag blir avslängd. Musik är en ohejdbar kraft.