Cover me

Varför nöja sig med originalet när man kan få en cover?

Många artister gör det stora, grova misstaget att de tar en annan artists verk och i princip bara kopierar det. Korkat.

Men så finns det de som inser en låts potential, tar tag i den, knepar och knåpar med den – och ger den nytt ljus, ny klang, ny färg. Inte alltid blir det bättre, men ofta.

Här är dagens lista över de bästa coverserna  - ja, jag knepar och knåpar med ord på sant covermanér! Jag avslöjar även resultaten i de olika original-coversmatcherna.

Ännu en lista

5. Twist and Shout

Top Notes vs The Beatles. 0-61

Beatlarna vinner på teknisk knock out redan i rond 1. Notera även den utsökta spanska översättningen i beatlesvideon. Karaokeläge!!!!!!!!!!

4. Honky Tonk Women

The Rolling Stones vs Tina Turner. 7.3 till stenarna.

Men den våldsamma dansen som börjar vid 0.58  i turnertappningen är svårslagen, för att inte tala om den fullständigt fenomenala blåssektionen. Halleda.

3. Hallelujah

Leonard Cohen vs Jeff Buckley. 1-23.

Jordbävnings- eller jordskredsseger. Trots att Cohen jorde (medvetet stavfel, så det så) låten, är Buckleys version den som gör låten överjordisk. Passande med en sådan titel då. Halleda än en gång. Ingen video till Buckley, men vad gör väl det? Sången och gitarren är majestätisk perfektion. Bäst i cohenvideon är den stilfulla koreografin. Fel. Stilfula, menar jag. Missa förresten inte killen som kikar fram lite försynt bakom mr Cohen vid 0.28. En så kallad klantskalle.

2. I was made for loving you/Outlaw Pete

Kiss vs Bruce Springsteen. 1-5.

Nåja. Ingen coverversion, utan snarare en mycket elegant stöld. Well done, Bruce! Någon cowboytyp har klippt ihop en sann westernvideo. Yeeha!

1. Penny Lane

The Beatles vs Poetersson 5-2

Jag gör en förtvivlat stilig version av Penny Lane. Det är sant! Jag svär! Men inte f-n hjälper det. The Beatles vinner. Som alltid. F-n.

Det får bli två videor med upphovsmännen – eller snarare upphovsmannen. Sången i video 1 må vara småfalsk och både trumpetsynt och den skära skjortan skär hårt i själen. På något skumt vis kommer mr McCartney undan med det ändå.

Frågan är förresten vem som skrev den lysande nya texten  (video 2: lyssna och läs ). Stupid coat? Horse montage? Hatten av!

Sjukhushumor eller sjuk humor eller sjuk husmor

Du ska inte ropa hej förrän du är över ett bäcken.

It´s alive – and it´s live!

Musik ska kännas. Basen ska få ryggraden att skaka, kotor ska knaka, discobråck ska följa. Elgitarren ska få öron att blöda, hjärtat att svälla, tårna att krökas. Trummorna ska få knäna att dallra, låren att krampa, håret att falla – och sången ska få mjälten att fräsa. Och så vidare.

Och just sådana känslor kan man knappast få enbart genom att lyssna på en skiva (ja, jag använder detta ord för mp3 etc också). Det krävs härochnunärvaro. Det krävs liv. Det krävs live. Och därmed krävs att jag redovisar vilka som är mest alivelive.

Min redovisning:

6. På sjätte plats: En svensk! Mannen som är rent elektrisk både i namn och kroppsspråk. Thåström. Jag hade förmånen att se Ebba Grön ett antal gånger och det var fantastiska upplevelser. Jag var bland annat med när halva konserthuset i Helsingborg höll på att rivas. Bänkrader krossades. Skoj. Vid ett annat tillfälle fick bandet jag spelade i, Pojkarne, chansen att vara förband till Imperiet. De mixade vår spelning,för övrigt. Jätteskoj. Men under många, långa år lyssande jag sedan inte alls på Thåström et al. Inte förrän jag såg honom på medelåldersprogrammet nr 1, Skavlan. Och satan: T är lika bra nu som då. Och visst har han el i kroppen. Kolla bara:

Eller ännu hellre:

5. Elvis delvis elvisp. Visst var det så! Tyvärr fick jag aldrig chansen att se honom live och det var de facto bara i USA han någonsin turnerade. Märkligt nog. Tack och lov kan man ändå få en chans att förstå hans storhet. Titta bara på nedanstående. Det är så amerikanskt, så storslaget, så religiöst, så sydstatsaktigt, så sliskigt – och ändå så otroligt bra. Märkligt nog. Igen.

Visst är det fantastiskt? Å andra sidan är han minst lika fantastisk i det lilla formatet. Detta är the King! Som några år senare blev allt hårigare, allt fetare, allt sorgligare. King Kong Elvis. Så synd.

4. Jimi Hendrix. Sex, drugs and rock´n´roll. Fast vad då ”sex and drugs”? Rock´n´roll är ju allt det! Det enda felet med Jimi var att han inte fattade det. R I P, Jimi.

Här fryser Jimi på scenen. Fram med tändvätskan, leta upp lite ved, fire on!

3. ”Då var vi unga, vackra och dumma. Nu är vi bara dumma”. Så sade Mick Jagger häromdagen apropå nysläppet av Exile on Main Street (1971). Jag såg Stones 1981 i Göteborg. Minnesvärt. Keith vinkade på mig. (Och på de andra 50 000 i publiken. Men ändå!). De är inga supermusiker, men de super i alla fall. Eller snarare söp. Enligt Keith Richards själv så är det nuförtiden citronodling som gäller. Surt for sure.

2. På plats 2 måste det bli U2. Ibland överpretentiöst, ibland rätt kass, ibland fullständigt briljant. Närvaro är bara förnamnet! Mellannamnet är the Edge.

Änglalikt här. Men basisten har för brått in. Då måste man räkna. 1,2, 3, 4.

Kan en konsert öppna bättre än så här? Se och lär och hör:

1. Överlägsen etta. Words are very unnecessary. Bruce Springsteen.

Eld, men inte som hos Jimi H:

Den optimala konsertlåten. För alla kroppens organ och delar:

Det var den listan, det. Men utan Beatles blir ingen lista komplett. Här är den snyggaste videon någonsin, som en bonus:

Ett trollerikomedigeni

Det finns många skickliga komiker. Men det finns också de som sysslar med oroliga ordvitsar, dålig timing, övertydliga poänger och som dessutom skrattar åt sina egna skämt. Nej, jag skriver inte om mig själv nu, utan om en av de absolut största komikerna genom tiderna: Tommy Cooper. Den galne walesaren med fezen på sned.

I dag är det en mycket speciell dag, för det är exakt 26 år och 28 dagar sedan Tommy Cooper avled på teaterscenen inför miljontals tv-tittare. Alla skrattade.  A suitable ending.

Vi firar denna stora dag genom att slå ett slag för Tommy, och han får slå ett slag för oss.

http://www.youtube.com/watch?v=IeCED16VsHM