It´s alive – and it´s live!

Musik ska kännas. Basen ska få ryggraden att skaka, kotor ska knaka, discobråck ska följa. Elgitarren ska få öron att blöda, hjärtat att svälla, tårna att krökas. Trummorna ska få knäna att dallra, låren att krampa, håret att falla – och sången ska få mjälten att fräsa. Och så vidare.

Och just sådana känslor kan man knappast få enbart genom att lyssna på en skiva (ja, jag använder detta ord för mp3 etc också). Det krävs härochnunärvaro. Det krävs liv. Det krävs live. Och därmed krävs att jag redovisar vilka som är mest alivelive.

Min redovisning:

6. På sjätte plats: En svensk! Mannen som är rent elektrisk både i namn och kroppsspråk. Thåström. Jag hade förmånen att se Ebba Grön ett antal gånger och det var fantastiska upplevelser. Jag var bland annat med när halva konserthuset i Helsingborg höll på att rivas. Bänkrader krossades. Skoj. Vid ett annat tillfälle fick bandet jag spelade i, Pojkarne, chansen att vara förband till Imperiet. De mixade vår spelning,för övrigt. Jätteskoj. Men under många, långa år lyssande jag sedan inte alls på Thåström et al. Inte förrän jag såg honom på medelåldersprogrammet nr 1, Skavlan. Och satan: T är lika bra nu som då. Och visst har han el i kroppen. Kolla bara:

Eller ännu hellre:

5. Elvis delvis elvisp. Visst var det så! Tyvärr fick jag aldrig chansen att se honom live och det var de facto bara i USA han någonsin turnerade. Märkligt nog. Tack och lov kan man ändå få en chans att förstå hans storhet. Titta bara på nedanstående. Det är så amerikanskt, så storslaget, så religiöst, så sydstatsaktigt, så sliskigt – och ändå så otroligt bra. Märkligt nog. Igen.

Visst är det fantastiskt? Å andra sidan är han minst lika fantastisk i det lilla formatet. Detta är the King! Som några år senare blev allt hårigare, allt fetare, allt sorgligare. King Kong Elvis. Så synd.

4. Jimi Hendrix. Sex, drugs and rock´n´roll. Fast vad då “sex and drugs”? Rock´n´roll är ju allt det! Det enda felet med Jimi var att han inte fattade det. R I P, Jimi.

Här fryser Jimi på scenen. Fram med tändvätskan, leta upp lite ved, fire on!

3. “Då var vi unga, vackra och dumma. Nu är vi bara dumma”. Så sade Mick Jagger häromdagen apropå nysläppet av Exile on Main Street (1971). Jag såg Stones 1981 i Göteborg. Minnesvärt. Keith vinkade på mig. (Och på de andra 50 000 i publiken. Men ändå!). De är inga supermusiker, men de super i alla fall. Eller snarare söp. Enligt Keith Richards själv så är det nuförtiden citronodling som gäller. Surt for sure.

2. På plats 2 måste det bli U2. Ibland överpretentiöst, ibland rätt kass, ibland fullständigt briljant. Närvaro är bara förnamnet! Mellannamnet är the Edge.

Änglalikt här. Men basisten har för brått in. Då måste man räkna. 1,2, 3, 4.

Kan en konsert öppna bättre än så här? Se och lär och hör:

1. Överlägsen etta. Words are very unnecessary. Bruce Springsteen.

Eld, men inte som hos Jimi H:

Den optimala konsertlåten. För alla kroppens organ och delar:

Det var den listan, det. Men utan Beatles blir ingen lista komplett. Här är den snyggaste videon någonsin, som en bonus: